Hertig Erik Birgersson, Folkunga

• https://wadbring.com/historia/sidor/bjalboaetten.htm
• https://wadbring.com/historia/sidor/hertigarna.htm

Erik Birgersson (Folkungaätten)

Från Wikipedia

Hertig Erik Birgersson, född omkring 1250, död 17 december 1275, begravd i Varnhems kloster i Västergötland, hertig av Småland 1275. Son till riksföreståndaren jarl Birger Magnusson (död 1266) och prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Sverige (död 1254).

I Magnus lagabötes saga påstås Erik ha kallat sig själv "Eirek allz-ekki" för att han inte fått någon titel. Först när Magnus Ladulås blev kung fick Erik överta hans titel och kalla sig hertig. Rolf Pipping har påpekat att öknamnet kan vara en ordvits, med en pleonastisk negation, som går ut på att namnet Erik ska uppfattas som "är icke" och namn + binamn alltså egentligen som "är icke alls ingenting". Sakuppgiften kan alltså vara osann och ha sitt upphov i att sagans författare Sturla Tordarson ville briljera med sin språkliga kompetens.

Då Birger Jarls grav i Varnhems kyrka öppnades och undersöktes 21-24 maj 2002 kunde osteologen Torbjörn Ahlström från Lunds universitet bekräfta att graven innehöll kvarlevorna från tre personer - sannolikt jarl Birger, hans andra hustru Mechtild av Holstein, samt sonen hertig Erik.

Jarl Birgers skelett visar att han var omkring 172 cm lång - sonen Erik var några cm längre, men betydligt klenare byggd. Eriks muskelfästen var svagt utvecklade. På kotor och bröstben fanns vissa spår av sjukliga förändringar, och han bör ha varit i 25-årsåldern då han avled 1275.

Källa: Rolf Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (Helsingfors 1926).

Medeltidsbreven

SDHK-nr: 928

Utfärdat: 12730205, Bjälbo
Innehåll: (Hertig) Erik, son till framlidne jarlen/hertigen B., kungör att han i närvaro av förståndiga och trovärdiga män tilldelat sin syster Kristina två åttingar i Näsby och en halv åtting i ”Vengj”.

DNA

Archaeological examination of his alleged grave showed YDNA Haplo group I1-M253 from his father and MtDNA Haplo group Z1a from his mother's line (the latter group common among asian and sami people). Source: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0940960211000793

http://dna-forums.org/index.php?%2Fblog%2F2%2Fentry-147-birger-jarl...

Erik Birgersson (Folkungaätten), Hertig Erik Birgersson, född omkring 1250, död 17 december 1275, begravd i Varnhems kloster i Västergötland, Hertig av Småland 1275. Son till riksföreståndaren Jarl Birger Magnusson (död 1266) och Prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Sverige (död 1254).

I Magnus lagabötes saga påstås Erik ha kallat sig själv "Eirek allz-ekki" för att han inte fått någon titel. Först när Magnus Ladulås blev kung fick Erik överta hans titel och kalla sig hertig.

Rolf Pipping har påpekat att öknamnet kan vara en ordvits, med en pleonastisk negation, som går ut på att namnet Erik ska uppfattas som "är icke" och namn + binamn alltså egentligen som "är icke alls ingenting".

Sakuppgiften kan alltså vara osann och ha sitt upphov i att sagans författare Sturla Tordarson ville briljera med sin språkliga kompetens.

Då Birger jarls grav i Varnhems kyrka öppnades och undersöktes 21–24 maj 2002 kunde osteologen Torbjörn Ahlström från Lunds universitet bekräfta att graven innehöll kvarlevorna från tre personer – sannolikt Jarl Birger, hans andra hustru Mechtild av Holstein, samt sonen Hertig Erik.

Jarl Birgers skelett visar att han var omkring 172 cm lång – sonen Erik var några cm längre, men betydligt klenare byggd. Eriks muskelfästen var svagt utvecklade. På kotor och bröstben fanns vissa spår av sjukliga förändringar, och han bör ha varit i 25-årsåldern då han avled 1275.

Källor: Rolf Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (Helsingfors 1926).

• https://wadbring.com/historia/sidor/bjalboaetten.htm

-----------------------------------------

VARNHEM

Efter Ingeborgs död 1254 gifte Birger om sig 1261 med danske kung Abels änkedrottning Mechtild av Holstein. Birger själv avled den 21 oktober 1266 på Jälbolung i Västergötland. Birgers och Mechtilds grav i Varnhems kyrka öppnades i maj 2002. I Varnhem finns hans gravsten med bilder av jarlen själv, hans andra maka, Mechtild, och sonen Erik. En konsollsten i Varnhem, i form av ett huvud, har av Jan Svanberg, professor i konstvetenskap, identifierats som föreställande Birger jarl.

När Stockholms stadshus byggdes, skulle Birger jarls kvarlevor flyttas till en sarkofag vid tornets fot, men Varnhems kyrkofullmäktige sade nej, och graven i Stockholm förblev tom.

Den som tror att för länge sedan döda makthavare nu mera får vila i frid, tror verkligen fel. År 2002 öppnades Birger Jarls grav i Varnhem på nytt.

Första gången det skedde var såvitt bekant 1922 i samband med en stor renovering av den vackra klosterkyrkan på den västgötska landsbygden mellan Skara och Skövde. Den väckte stor uppmärksamhet och fick en viss betydelse för det nya stadshuset i Stockholm som då höll på att uppföras.

Arkitekten Ragnar Östberg tyckte att det närmast var självklart att de kungliga benen skulle flyttas till huvudstaden och lät uppföra ett praktfullt gravmonument i förgylld granit nedanför tornet. Birger Jarl anses ju vara Stockholms grundare. Men kyrkorådet i Varnhem sade blankt nej till denna propå. Gravmonumentet är fortfarande tomt.

På hösten 2001, drygt ett halvår före huvudstadens 750-årsjubileum år 2002, gjordes ett nytt – om än något halvhjärtat – försök av tidningen Dagens Nyheter att väcka en opinion för att flytta jarlens jordiska kvarlevor till det överdimensionerade gravmonumentet.

Kampanjen i DN fick ett dramatiskt efterspel några månader senare. Ett fristående TV-bolag ville öppna graven och dokumentera innehållet i vetenskapsprogrammet Nova inför 750-årsjubiléet. Det fanns också ett intresse från vetenskapligt håll att göra en modern undersökning av benen. Inte minst önskade man ta DNA-prover för att bland annat kunna fastställa släktskapet mellan individerna i graven.

– Det var ganska bråttom, berättar Maria Vretemark, antikvarie på Västergötlands museum i Skara. Länsstyrelsen, som har ansvar för gravens ”synliga delar”, gav snabbt sitt tillstånd.

– Jag fick veta att graven skulle öppnas i ett nyhetsinslag på TV4, berättar Birgitta Sträng, vice ordförande i Varnhems kyrkoråd och ansvarig för guiderna i klosterkyrkan.

Efter en kort tid kom en förfrågan till kyrkorådet som vid ett snabbt sammankallat extra sammanträde beslutade att säga ja till öppnandet, men inte utan vånda.

– Det fanns en viss tvekan, säger Birgitta Sträng. Tveksamheten handlade både om pieteten mot en död människas rätt att få vila i frid och om praktiska problem. Vi har ungefär 70 000 besökare varje år. Intresset har ökat betydligt på senare år, till stor del beroende på Jan Guillous böcker om den västgötska riddaren Arn.

– Att kyrkorådet ändå till slut kunde enas om att säga ja berodde på att vi kom fram till att Birger Jarl faktiskt inte är vilken anonym död människa som helst utan en framstående offentlig person.

Benen var sorterade i tre separata fack av koppar. De hade blivit något missfärgade, men inte skadats på något annat sätt. Det visade sig däremot att sorteringen inte var hundraprocentigt korrekt. En del ben hade hamnat i fel fack. Undersökningen bekräftade att det fanns tre individer i graven: en medelålders man, en man i tjugoårsåldern samt en äldre kvinna.

Den äldre mannen var en riktig kraftkarl med grov benstomme och rejäla muskelfästen. Särskilt grova var benen i hans högra arm, den han använde till att svänga sitt svärd med. Den gamla kvinnans skelett var i betydligt sämre skick än de båda männens.

– När det gäller den unge mannens skelett gjorde man en intressant iakttagelse, säger Maria Vretemark. Troligen led han av Marfans syndrom, en bindvävssjukdom som ger kroppen ett mycket typiskt utseende.

Fynden i graven bekräftade i stort sett observationerna från 1922. Nu är forskarna till nittionio procent säkra på att det är Birger Jarl, sonen Erik Birgersson och drottning Mechtild, Birger Jarls andra hustru, som vilar i graven.

För säkerhets skull tog man ut en tand från varje kranium. Material från tänderna ska användas för DNA-analyser som bland annat ska göra det möjligt att fastställa släktskapet.

Om man med säkerhet kommer fram till att de båda manliga individerna är nära släkt med varandra, medan den kvinnliga individen inte visar tecken på att vara släkt med dem, är det ytterligare ett bevis för att den tidigare bedömningen är rätt.

Olika tidsepoker har haft olika bevekelsegrunder för att gräva upp för länge sedan döda potentater. Gravöppningar har använts i nationsskapande syften, för dunkla diskussioner om rasers överhöghet eller helt enkelt för att stilla nyfikenheten (vid öppningen av drottning Kristinas grav i Rom år 1965 var en av de stora frågorna huruvida det skulle gå att fastställa om hon varit hermafrodit eller inte).

Man kan fråga sig varför vi i vår upplysta tid till varje pris ska försöka bevisa identiteten på för länge sedan döda historiska personer. Den dagen då DNA-analyser kan ge oss besked om de döda kungarnas karaktärsegenskaper, inte bara om släktskap, kommer det att bli riktigt spännande att ta del av resultaten.

Till dess får vi ge oss till tåls.

Erik Janson är frilansjournalist och författare. Han har just utkommit med boken Tiden och döden – kungliga gravöppningar (Wahlström & Widstrand).

Av: Erik Janson Publicerad i Populär Historia 11/2004

Han dog samma år som han och Magnus störtade sin bror Valdemar från sin tron.