Erik Joakimsson Fleming

How are you related to Erik Joakimsson Fleming?

Connect to the World Family Tree to find out

Erik Joakimsson Fleming's Geni Profile

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Erik Joakimsson Fleming

Finnish: Erik Joakimsson Fleming, till Svedja
Also Known As: "till Svidja och Qvidja och Yllenä"
Birthdate:
Birthplace: Kuitia, Parainen, Finland
Death: December 14, 1548 (60-61)
Kuitia, Parainen, Finland
Place of Burial: Parainen, Finland
Immediate Family:

Son of Joakim Henriksson Fleming till Qvidja and Elin Björnsdotter
Husband of Hebla Siggesdotter (Sparre)
Father of Joakim Eriksson Fleming, till Qvidja; Klaus Fleming and Filippa Eriksdotter Fleming
Brother of Ivar Joakimsson Fleming; Lucia Joakimsdotter Fleming; Joakim Joakimsson Fleming; Elin Joakimsdotter Fleming and Margareta Joakimsdotter Fleming

Occupation: Finlands Blomma och Pelare" kallad. Soldier, Member of the Privy Council, Governor of Finland, Admiral, Riddare, fördrev danskarna ur Finland, riddare, riksråd, amiral
Managed by: Erkki A Tikkanen (Geni Curator- ...
Last Updated:

About Erik Joakimsson Fleming

Erik Joakimsson Fleming (1487–1548) was Finnish noble, a Councilor of State of Sweden and an admiral. He was a prominent statesman and King Gustav Vasa's favourite. He was the king's trusted official in Swedish Finland.

Fleming was son of the riksråd nobleman Joakim Fleming and Elin Björnsdotter of Svidja, and the brother of abbess Valborg Fleming and Ivar Fleming: he was a grandson of Björn Ragvaldsson's. Erik Fleming's son was Admiral Klaus Fleming.

From 1512, he had a number of offices within the government administration in Finland. In 1523, him and his brother was named riksråd by king Gustav, and came to be his trusted representatives in Finland, then a Swedish province.

About Erik Joakimsson Fleming, till Svedja (suomi)

Erik Fleming (s. 1487 Kuitia, Parainen – 1548) oli suomalainen sotilas, valtaneuvos, Kuitian kartanonherra ja jonkin aikaa myös koko Suomen käskynhaltija.

Hän johti veljensä Ivarin kera sotajoukkoa, joka karkotti tanskalaiset Suomesta vuonna 1523. Hän oli Etelä-Suomen laamanni vuodesta 1525 ja omana aikanaan Suomen vaikutusvaltaisin mies.

Fleming sai läänitykseksi Raaseporin läänin vuonna 1528, ja myöhemmin samana vuonna hän perusti Tammisaaren kaupungin. Vuonna 1542 vuorityöstä kiinnostunut Fleming perusti Ojamon kaivoksen Lohjan pitäjään. Hän peri isältään silloisen Syrjän eli Suitian kartanon, jossa hän, toisin kuin isänsä, myös asui aika ajoin.

/////

Erik Fleming, till Svedja, Kvidja, och Yläne samt Pikkala i Sjundeå socken, Vartsala och Runagård i Sagu socken.

Född 1487 på Kvidja (?). Tjänade i sin ungdom utomlands och blev efter sin hemkomst landsfogde i Norra Finland 1512.

Häradshövding i Piikkis domsaga 1517. Utmärkte sig i befrielsekriget mot konung Kristian, råkade i fångenskap på Åbo slott 1521, men lyckades rymma.

Amiral över skeppen, som överrumplade den danska flottan vid Furusund i juni 1522. Riksråd 1523.

Befälhavare jämte brodern Ivar Fleming 1523 över fotfolket i Finland, återerövrade samtliga fästen och fördrev danskarna ur landet.

Innehade Sagu socken, i förläning 1524–1530 och hela Raseborgs län mot avgift ett flertal av åren 1528–1540 samt innehade från 1541 Lojo socken. Lagman i Söderfinne lagsaga 1524. Sändebud till Moskva 1526. Riddare vid konung Gustafs kröning 1528.

I slottsloven på Viborg 1534-04-23 (1534-08-07). Fältöverste i Skåne 1535-07-00. Biträdande amiral på flottan i Öresund 1535 på hösten och besegrade danska flottan vid Bornholm. Diplomatisk agent till Danmark 1535.

Återvände 1536 till Finland och tillträdde sina befattningar i Finland. I slottsloven på Stockholms slott 1542. Beseglade Västerås arvsförening 1544.

Död 1548-12-14 på Kvidja och begraven 1548-12-19 i Pargas kyrka, där hans gravsten ännu är bevarad.

Han var en av Finlands utmärktaste män och Gustaf Vasas högt betrodde rådgivare i alla angelägenheter, som rörde Finland, samt kallades därför Finlands blomma och pelare.

Uppförde Ekenäs stad, förhjälpte Mikael Agricola till utgivandet av Nya testamentet på finska och har själv författat psalmen nr 382 i gamla svenska psalmboken.

Gift med Hebbla Siggesdotter (Sparre af Rossvik), som levde änka 1570, dotter av riksrådet Sigge Laurentsson den yngre (Sparre af Rossvik), och hans 2:a fru Kerstin Månsdotter (Natt och Dag).

/////

Erik Flemingin maakirja (kokoelma) - Maakirja 1420-1551, jakso 2, sivu 1: ... Eriich Flämings jorda book innehollendhe alla the utdragna Copier aff hans Jorda brieff ...; Kansallisarkisto: http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=43815419

Svenska Länkar:

Suomi:

Knight, Counselor of State, Admiral...

=============================================================>==============================================================

Suomi:

Soturi, valtiomies. Oli nuorena oleskellut ulkomailla, mutta mainitaan jo 1512 Sten Sturen palvelijana ja Pohjois-Suomen voutina. Hän kunnostautui vapaussodassa Kristian tyrannia vastaan, joutui Turun linnassa tanskalaisten vankeuteen, mutta onnistui neuvokkuudellaan pelastumaan, valloitti Furusundin luona joukon tanskalaisia laivoja, ottaen Turun linnan päällikön junker Tuomaan vangiksi, ja oli sitten veljensä Iivarin kanssa sen sotajoukon päällikkönä, joka 1523 karkoitti tanskalaiset Suomesta. Astuessaan hallitukseen Kustaa Vaasa korotti hänet samana vuonna valtaneuvokseksi. Eerik Flemingin nimi on syvästi painunut Suomen historian aikakirjoihin. Vuonna 1526 hän kävi rauhansovittajana Moskovassa uudistamassa rauhan Ruotsin ja Venäjän välillä, ollen ensimmäinen Ruotsin lähettiläs, joka pääsi itse Suuriruhtinaan puheille. Vuosina 1528-1540 hänellä oli läänityksenä Raaseporin lääni ja siihen hän perusti Tammisaaren kaupungin, mutta läänin talonpojat valittivat hänen väkivaltaisuuttaan. Kustaa Vaasalla oli suuri luottamus häneen ja hänen neuvoihinsa valtakunnan tärkeimmissä asioissa. Suomessa hän oli Kuninkaan "oikea käsi", jonka päätettäväksi ja huolenpidoksi Kuningas jätti maan puolustuksen järjestämisen, rajaselkkausten selvittämisen yms, joten hän itse asiassa toimi koko maan ylimpänä käskynhaltijana vaikkakin ilman sitä arvonimeä. Etelä-Suomen laamanniksi hän tuli 1525, ritariksi Kuninkaan kruunauksessa 1528. Vuonna 1535 hänet nimitettiin laivaston amiraaliksi kreivisodassa. Suomen ensimmäinen rautakaivos, Ojamo Lohjalla, oli hänen aloittamansa.

Svenska:

Erik Fleming bror till Ivar Fleming, f 1487, d 14 dec 1548 på Kvidja, Pargas sn (Eg Finl), begr i Pargas kyrka. Fogde i Norrfinland 1512—20, häradsh i Piikis hd 1518, deltog i kampen mot Kristian II:s välde i Finland 1522 o senare i stockholmsskären, riksråd 3 juni 1523, ståth o hövitsman för Gustav Vasas trupper i Finland s å, lagman i Söderfinne lagsaga senast 1524, innehade 1524—30 samt åter från 3 dec 1542 Runagård med Sagu sn i förläning, sändebud till Ryssland 1526, riddare v konungens kröning 12 jan 1528, innehade Raseborgs slott o län mot avgift 1528—40, erhöll 7 aug 1534 fullm att mottaga slottsloven på Viborgs slott vid dess kapitulation, sändes i juli 1535 som krigsöverste till det sv krigsfolket i Skåne, sändebud till det k lägret utanför Köpenhamn i aug s å, jämte Måns Svensson (Somme) uppsikt över den vid Öresund förlagda flottan hösten s å, häradsh i Halikko hd senast 1537, underteckn Brömsebrofördraget sept 1541 och kallas där amiral, i slottsloven på Sthlms slott 7 sept 1542 o åter sommaren o hösten 1543, därefter konungens förtroendeman i Finland, befullmäktigad 23 juni 1545 jämte en del andra att underhandla med ryssarna.

G efter 1524 m Hebbla Siggesdtr, som levde ännu 1570, dtr av riksrådet Sigge Larsson (Sparre) o Kerstin Månsdtr (Natt och Dag).

Date: 23.05.1540

TLA.230.1-I.1062 Der Ritter Erick Fleming (Flemingk) und sein Diener Erick Hakenssenn bezeugen, dass letzterer als Bevollmächtigter der Erben der verstorbenen Worffteschen vom Rat zu Reval 230 Mark rigisch als ausreichende Zahlung für deren Nachlass erhalten hat.


6297

Erik Fleming hemställer hos sin syster abbedissan i Nådendal Valborg (Joakimsdotter Fleming) att Lasse (Henriksson), skrivare i Viborg måtte få arrendera av klostret Rasalax gods (i Viborgs län).

Original på papper, med brevsändarens signet, bland ”Handl. rör. svenska kyrkan” i svenska riksarkivet. Arwidssons Handlingar VI n:o 66. En samtida hand har på brevet tecknat: ”Presentatum feria quinta pentecostes, 24 may, mdxxvj.” Åbo slott (i maj) 1526.

Broderlighe helsse altidhe fför senth met wor Herre. Kære sösther, som eder tyænar Lucas haffuer eder wnderuisth ath Lasse scriffuere i Wiborgh ær begærendis thet godzsedh i Wiborghz sockn hejtandis Rasale, swa ath han wil göre eder licke fölles ther aff som i til fförendhe ther aff haffwa ffoth, ok bettre godssedh ok ecke werre, ok ther haffuer han scriffuit migh til om ok Jönss Wesgötthe teslikes, ok ære wi godh fför honom hii swo mottho, at han skal ytermere göre eder fölles aff för:de godz en ther til fförendhe giorth ær aff; thi bider jagh eder, kære sösther, ath hii willin wara til rodz met conuenthet, ath han kwndhe thet ffaa ok conuentets breff ther wppo i swa mottho ath han skwlle nywthe ok brwcke thet swa lenghe som edher ok conuenthet töckes ok han kan göre eder ther ffölles aff. Kære sösther, at iach kwndhe ffaa her en swar wppo met thet aller fförsthe hom (!) han kan ffaa thet godzedh eller ok ey. Ey mere en eder her met Gudh befallendis. Met hast aff Abo sloth die non dico neque hora etc. Erik Fflemingh. Adress: Erligh wel bordigh iomffrv sinn kere söster Walborgh, abbadissa i Na[n]dal, kerlige til komandis.

TLA.230.1-I.1062 23.05.1540

Der Ritter Erick Fleming (Flemingk) und sein Diener Erick Hakenssenn bezeugen, dass letzterer als Bevollmächtigter der Erben der verstorbenen Worffteschen vom Rat zu Reval 230 Mark rigisch als ausreichende Zahlung für deren Nachlass erhalten hat.

-----------------------------------------------------------------------------------

Suomen Wikipediassa:

"Erik Fleming (s. 1487 Kuitia, Parainen – 1548) oli suomalainen sotilas, valtaneuvos, Kuitian kartanonherra ja jonkin aikaa myös koko Suomen käskynhaltija.[1] Hän johti veljensä Ivarin kera sotajoukkoa, joka karkotti tanskalaiset Suomesta vuonna 1523.[2] Hän oli Etelä-Suomen laamanni vuodesta 1525 ja omana aikanaan Suomen vaikutusvaltaisin mies.[1]

Fleming sai läänitykseksi Raaseporin läänin vuonna 1528, ja myöhemmin samana vuonna hän perusti Tammisaaren kaupungin. Vuonna 1542 vuorityöstä kiinnostunut Fleming perusti Ojamon kaivoksen Lohjan pitäjään.[1]

Lähteet

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 Gunilla Lindholm: ”Ojamon kaivos”, Kruuhu 1990 - Kotiseudun vuosikirja 2, s. 22 - 23. Lohja: Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät ja Lohjan museo, 1990. ISBN 951-9188-07-X.

2. ↑ Pieni tietosanakirja"
löydettävissä: http://fi.wikipedia.org/wiki/Erik_Fleming

----------------------------------------------------------------------------------

Mielenkiintoinen artikkeli Flemingien elämästä jonka on kirjoittanut Anu Lahtinen:

Arkea ja juhlaa Flemingien mailla

1500-luvun ylimysperheen jokapäiväinen elämä

"Parahin Alert Dreikop, hyvä ystävä. [--] Pyydän teiltä ystävällisimmin, että lähettäisitte ne kolme ikkunalasia tällä purrella jne. Lisäksi kunnianarvoisa rouvani [Hebla Sparre] lähettää ystävällisen kiitoksensa lahjasta, jonka te hänelle lähetitte, nimittäin taateleista ja hillotuista kirsikoista [--].

Lisäksi, parahin Alert, olen erottanut Heynen kunnianarvoisan herrani palveluksesta, eikä hänellä ole enää laivuria [--]. Kirjoititte viimeksi, että voisitte hankkia herrani palvelukseen miehen, joka toimisi sekä laivurina että perämiehenä sadan Riian markan vuosipalkalla. Jos sellainen mies on saatavilla ja hyväksyy mainitun palkan, lähettäkää hänet tänne jos mahdollista. [--] Suitiassa Sielujen päivänä [2.11.] 1541. "

Erik Håkansson

"Lisäksi pyytää kunnianarvoisa rouvani vielä lähettämään neljä kyynärää ihonväristä englanninverkaa tai sellaista vihreää, jota lähetitte minulle, joka olisi kyllin taipuisaa lasten housuihin.[i]"

Näin kirjoitti vouti Erik Håkansson Slang "herransa" ja serkkunsa Erik Flemingin sekä "rouvansa" Hebla Sparren puolesta. Ritari ja valtaneuvos Erik Joakimsson Fleming, joka kuului valtakunnan huippuylimystöön, oli tuolloin jälleen kerran kuninkaan tehtävissä Tukholmassa[ii]. 1540-luvun alussa hän vietti pitkiä aikoja Ruotsin länsiosissa ja toimi vuoroin Tukholmassa linnanpäällikönä, vuoroin diplomaattisissa tehtävissä eri puolilla maata.[iii] Erik Flemingin poissaollessa perheen keskeinen kartano Siuntion Suitiassa[iv] oli hänen puolisonsa Hebla Siggesdotter Sparren ja Erik Håkanssonin huomassa. Viimeksimainittu hoiti voudin tehtäviä ainakin vuodet 1536-1547 ja vastasi muun muassa kirjeenvaihdosta kartanon ja tallinnalaisen porvari Alert Dreikopin välillä.[v]

Tämä kirjeenvaihto ja muutamat muut lähteet tarjoavat välähdyksiä myöhäiskeskiajan ylimystön jokapäiväisestä elämästä ja taloudenhoidosta. Kirjeessä mainitut rakennustarvikkeet kertovat Suitian kivikartanon valmistumisesta, palkkausta koskevat kommentit Flemingien palvelijoista ja alaisista, Hebla-rouvan tekemät tilaukset arkipäivän ruoka- ja vaatehuollosta. Kallis englanninverka[vi] ja ikkunalasit sekä lahjana lähetetyt taatelit ja kirsikkahillo kuvaavat vauraan ylimystön yksityisiä kauppasuhteita, joihin kuuluivat ylelliset hankinnat ja "kylkiäiset"[vii].

Artikkelissani tarkastelen kartanolla eletyn elämän kirjoa, josta vähäinen aineisto antaa vihjeitä. Tarkastelen myöhäiskeskiajan ylimyskartanon asukkaita, heidän asemaansa ja tehtäviään, elämänvaiheitaan ja suhdeverkostojaan. Keskeisen osan saavat vaikutusvaltaisimmat henkilöt - Erik Fleming, Hebla Sparre ja Erik Håkonsson läheisimpine perheenjäsenineen. Mahdollisuuksien mukaan valotan kuitenkin myös palvelijoiden ja vähäisempien perheenjäsenten asemaa. Samalla tuon esiin aikakauden lähdeaineiston rajoitukset.

Kartanon herra ja rouva

Suitian kartanon herra Erik Fleming (1487-1548) oli valtaneuvos Joakim Henriksson Flemingin ja linnanpäällikön tyttären, Elin Björnsdotterin vanhin poika. Hän sai tärkeitä virkatehtäviä jo 1510-luvulla ja nousi veljensä Ivarin kanssa 1520-luvulla aivan keskeiseen asemaan, kun Kustaa Vaasa kokosi tukijoukkoja taisteluun tanskalaisia vastaan. Kustaa teki Erikistä valtaneuvoksensa vuonna 1523, ritarin arvon hän sai viisi vuotta myöhemmin. Näistä vuosista aina kuolemaansa saakka Erik Fleming toimi kuninkaan keskeisenä neuvonantajana ja luotettuna henkilönä, eivätkä satunnaiset ristiriidat kuninkaan tai muun aatelin kanssa horjuttaneet vakavasti hänen asemaansa.[viii]

Fleming sai kuninkaalta läänityksiä, mutta hänen vaurautensa kannalta olivat keskeisiä myös hänen henkilökohtaiset maaomistuksensa[ix]. Toisin kuin Ivar-veljen[x], Erik Flemingin maaomaisuus sijaitsi keskeisesti Suomessa, ja huolimatta jälkimmäisen pitkistä oleskeluista ja tehtävistä Ruotsin puolella hän oli keskeisesti Suomen olojen ja raja-alueiden asiantuntija[xi]. Erik Flemingin korkeaa yhteiskunnalista asemaa kuvaa se, että hän avioitui Hebla Siggesdotterin, valtaneuvos Sigge Larsson Sparren ja Kristina Månsdotterin (Natt och Dag) tyttären kanssa. Heblan tarkkoja elinvuosia ei tiedetä, mutta hän eli vielä vuonna 1570[xii], ja ensimmäisen lapsensa syntymävuodesta päätellen hän lienee syntynyt 1500-luvun alussa, ennen vuotta 1515.

Avioparin keskinäisistä suhteista tai tunnesiteistä ei ole säilynyt tietoja. On vaikeaa päätellä, johtuuko tämä vain lähteiden puutteesta. Parikymmentä vuotta kestäneen avioliittonsa aikana (solmittu n. 1530?) Hebla ja Erik viettivät pitkiä aikoja erossa toisistaan, kuten käy ilmi Erik Håkanssonin myöhäiskesällä tai syksyllä 1541 kirjoittamasta kirjeestä:

"Pyydätte saada tietoonne, milloin kunnianarvoisa herramme on tulossa kotiin, mutta minulla ei ole siitä tietoa, sillä emme ole kuulleet hänestä mitään Pyhän Olavin päivän [29.7.] jälkeen, ja silloin hän kirjoitti, ettei häntä pidä odottaa kotiin ennen Pyhän Mikaelin päivää [29.9.] jne.[xiii]"

Ei olisi yllättävää, vaikka pariskunnan välit olisivat jääneet suhteellisen etäisiksi, aviomiehen politikoidessa ja hoitaessa virkatehtäviään pitkin maita ja mantuja, aviovaimon keskittyessä huomenlahjana saamansa Suitian kartanon elämään yhteistyössä voutinsa kanssa. Kuten tutkimus on viime aikoina korostanut, aikakauden avioliitot eivät kuitenkaan välttämättä olleet tunnekylmiä, vaikka tunne-elämästä kertovat lähteet ovatkin harvassa[xiv]. Vertailun vuoksi voi todeta, että muutamista aikakauden aviopareista on säilynyt lähteitä, jotka kertovat puolison sairaudesta tai lapsivuodeajasta ja osoittavat avioparien keskinäistä huolenpitoa. Vuonna 1544 Birger Nilsson Grip pyysi kuninkaalta, että saisi viipyä vaimonsa Birgittan luona, kunnes tämä olisi toipunut synnytyksestä. Samoin vuonna 1555 Gustav Stenbock - Klaus Eriksson Flemingin tuleva appi - totesi, ettei mielellään jättäisi puolisoaan Kristinaa, ennen kuin tämän vointi paranisi.[xv]

Tällaisia kallisarvoisia tiedonmurusia ei Erikin ja Heblan suhteesta ole säilynyt. Erik Fleming ei ole läsnä niissä muutamissa lähteissä, joissa viitataan lasten syntymään ja odotusaikaan. Ainoa syntymään ja lapsiin liittyvä maininta, jonka Erik Fleming on kirjoittanut, on hänen maakirjaan tekemänsä merkintä, että esikoispoika Joakim oli syntynyt samana vuonna kuin kruununprinssi Erik[xvi]. Pariskunnan tunnetun kolmen lapsen (Joakimin, Klausin ja Filippan) varhaisvuosista tiedetään vähän. Suitian kartanon kirjeenvaihtoon vuodelta 1541 liittyvät seuraavat maininnat lapsista - ainoat maininnat, joita toistaiseksi on tullut päivänvaloon, ja niidenkin löytäminen vaatii tarkkaa tutkimustyötä, kuten seuraavassa osoitan.

Kartanon lapset

Edellä jo lainatussa, Sielujen päivänä 1541 lähetetyssä kirjeessä[xvii] Hebla-rouva toivoi saavansa taipuisaa englanninverkaa lasten "housuihin". Kyse oli miesten sukkamaisista vaatekappaleista, jotka jo 1500-luvulla ommeltiin yhteen, nykyisten housujen kaltaisiksi[xviii]. Arvokasta kangasta tilattiin ilmeisesti Joakimille ja Klausille, jotka olivat tuolloin noin 6-7 vuoden iässä; aivan pienet lapset käärittiin kapaloihin, joita juhlatilaisuuksissa koristeltiin upeilla kankailla[xix].

Koska aatelistenkin lapset tavattiin arkena pukea vaatimattomampiin materiaaleihin[xx], oli ehkä tarkoitus, että uusia verkahousuja käytettäisiin juhlassa, jota jouluksi valmisteltiin. Tähän juhlan odotukseen oli Erik Håkonsson viitannut jo myöhäiskesällä 1541, kirjoittaessaan Alert Dreikopille ja tilatessaan erinäisiä arvokkaita kankaita:

"En voi myöskään olla kertomatta, että mikäli Kaikkivaltias Luoja sallii rouvani matkan sujua hyvin, mitä joulun aikoihin odotetaan tapahtuvaksi, niin sekä kunnianarvoisa herrani että rouvani ovat erityisessä suopeudessaan ja hyväntahtoisuudessaan, tekemieni palvelusten vuoksi, aikeissa järjestää samaan aikaan hääjuhlani. [--] Ja Jumala suokoon, että olisitte täällä silloin ystävienne kanssa jne. [--]

Niinpä, parahin Alert, pyydän ystävällisimmin, että tekisitte hyvin ja lähettäisitte tämän kirjeentuojan mukana mahdollisimman pian seuraavat tuotteet:

   9 kyynärää hienoa papukaijanvihreää englanninverkaa 

6 kyynärää ruskeaa [--] atlasta
2 1/5 kyynärää valkoista samettia tai hienoa englanninverkaa
2 1/5 kyynärää punaista samettia [--][xxi]"
Hebla-rouva ei suinkaan ollut lähdössä matkalle, vaan sanaa resa käytetiin peiteilmauksena, jolla viitattiin kunnianarvoisan st[renge] fru moderin odotettavissa olevasta synnytyksestä (vrt. englannin ja ranskan travail). Joskus ilmaisu täsmennettiin muotoon den farliga resan, eikä syyttä.[xxii] Kuten keskiaikaiseen matkustamiseen, myös raskauteen ja synnytykseen liittyi riskejä ja pelkoja[xxiii].

Se, että Erik Håkansson puhui nimenomaan synnytyksestä, käy ilmi paitsi lausemuodoista, myös toisesta kirjeestä, jossa vouti ilmoitti Heblan toivovan lääkelähetystä Tallinnasta:

"Ja hän esittää ystävällisenä pyyntönään, että lähettäisitte hänelle 2 luotia tuoretta galangaa, [--] sillä se olisi nyt hänelle hyväksi joulun aikoihin, kahdeksan päivää ennen tai jälkeen, ja kaikkivaltias Jumala auttakoon pyhässä armossaan jne.[xxiv]"

Inkiväärin kaltaista, kaukaa Aasiasta laivattua galanga-juurta (Alpinia officinarum) käytettiin mm. synnytyksen helpottamiseen[xxv]. Kalliin lääkejuuren tilaaminen osoittaa, että ylimystön naisilla oli käytettävissään oman aikakautensa lääketieteellinen asiantuntemus.

Joulu oli perinteinen häidenviettoaika[xxvi], ja ilmeisesti kartanolla oli tarkoitus vuonna 1541 viettää sekä hää- että kastejuhlaa. On kuvaavaa, että samoin kuin Kustaa Vaasa armollisena suosionosoituksenaan järjesti hovissaan hääjuhlia[xxvii], myös Erik Fleming ja Hebla Sparre osoittivat suosiotaan voudilleen järjestämällä häät omien juhlallisuuksiensa yhteydessä. Alf Brenner on arvellut, että odotettu lapsi saattoi olla Filippa Eriksdotter Fleming[xxviii], mutta kyseessä voi olla joku tuntemattomaksi jäänyt sisarus. Noihin aikoihin monet lapset kuolivat ensimmäisen kahden elinvuotensa tai nuoruusvuosiensa aikana - Joakimkaan ei ehtinyt saavuttaa 30 vuoden ikää.[xxix]

Valitettavasti marraskuun 1541 jälkeiset asiakirjat eivät kerro aiheesta enempää[xxx]. Arvailun puolelle menee oletus, että Erik Flemingin oleskelu Suitiassa ja sen läheisyydessä alkuvuodesta 1542 olisi liittynyt haluun pysyä lapsivuoteesta toipuvan puolison luona[xxxi]. Perheen lapset esiintyvät asiakirjoissa seuraavan kerran 1550-luvun puolivälissä, jolloin pojat olivat jo parissakymmenissä, Kustaa Vaasan palveluksessa. Lähteet eivät siten valota sitä, millaisten vaiheiden kautta tuleva marski Klaus Fleming kasvoi paheksutuksi, kouluttamatomaksi "linnunpelätiksi" (skråbukehuvud), puhumattakaan nuorena kuolleen Joakimin ja naimattomaksi jääneen Filipan myöhemmistä elämänvaiheista.[xxxii]

Monimuotoinen perhe ja sen suhdeverkostot

Serkku ja vouti Erik Håkanssonin lisäksi Suitian kartanossa asui muitakin sukulaisia: 1530 - 1540 -lukujen vaihteessa siellä eli Valborg Joakimsdotter Fleming, kartanonherran sisar. Valborg oli Naantalin luostarin entinen abbedissa. Hän oli vetäytynyt veljensä kartanolle, kun Kustaa Vaasan toimeenpanema kirkollinen reformaatio heikensi birgittalaisnunnien mahdollisuutta jatkaa toimintaansa. Valborgin muutto luostarielämän johtotehtävistä veljensä elätettäväksi kuvaa uskonpuhdistuksen merkitystä eräälle naisryhmälle. Hänen lisäkseen Suitiassa eli jonkin aikaa toinen naimaton sisar, Margareta Joakimsdotter Fleming, jonka elatuksesta Erik- ja Ivar-veljet riitelivät.[xxxiii]

Kartanolla lienee asunut myös vierailevia, orpoja tai suojelukseen otettuja sukulaisia ja tuttavaperheiden lapsia. Alf Brenner on pitänyt mahdollisena, että Heblan sisarenpoika Klaus Åkesson Tott olisi kasvanut tätinsä hoivissa[xxxiv]. Ivar Flemingin Märta-rouvalla oli tällainen suojatti[xxxv]. Filippa Eriksdotter Fleming piti myöhemmin hoivissaan Yläneellä orpoa veljentytärtään Anna Joakimsdotter Flemingiä ja kiitti tätä siitä, että hän oli käyttäytynyt kuten "köyhän, hyvän veljentyttären tuli"[xxxvi]. Jaakko Teitin väittämän mukaan Erik Fleming otti orpoja aatelisneitoja suojelukseensa, kuitenkin lähinnä omaa taloudellista etuaan ajatellen[xxxvii].

Marjo Kaartinen on todennut, että hyvät suhteet olivat lasten tulevaisuuden kannalta elintärkeitä, ja tämän vuoksi heidät saatettiin sijoittaa kasvatettaviksi poissa kotoa tai heidät lähetettiin pitkiksi ajoiksi vierailuille muihin perheisiin. Lapsen tulevaisuudennäkymiä paransi se, että hän oli ollut kasvatettavana merkittävässä perheessä, ja merkittävän perheen lasten kasvattaminen oli kunniakas tehtävä aatelisnaiselle.[xxxviii]

Osittain tästä syystä Hebla Sparre näyttää vuonna 1551, Kustaa Vaasan jäätyä leskeksi, ilmoittaneen, että hän oli valmis matkustamaan hoviin ja huolehtimaan kuninkaan "rakkaista pienistä lapsista", joista nuorin oli alle kaksivuotias[xxxix]. Tällainen kunniatehtävä olisi tuonut Heblan lapsineen lähelle kuningasperhettä. Vastauskirjeessään Kustaa Vaasa kiitti kohteliaasti tarjouksesta ja käänsi kieltonsa ystävälliseksi huolenpidoksi. Hän näet totesi löytäneensä jo lapsilleen kaitsijan eikä sanojensa mukaan halunnut Heblan näkevän yletöntä vaivaa asian vuoksi:

"parahin Hebla-rouva, ei olisi teidän kannaltanne [--] kohtuullista että jättäisitte asuntonne ja omaisuutenne huolimattoman väen haltuun niin pitkäksi aikaa. [--][xl]"

Kuningas itse vieraili Suitian kartanolla[xli] ja kun hänen poikansa Juhana sai hallittavakseen Suomen herttuakunnan, tämä kutsui Heblan lapsineen ja seuralaisineen jouluksi Turun linnaan, jonne oli juhlaa varten hankittu tynnyreittäin simaa sekä kastanjoita, rusinoita ja muuta jouluista syötävää.[xlii] Suhteita on voinut lähentää se, että kuningasperhe muistutti vielä asemaltaan niitä ylimysperheitä, joiden keskuudesta se oli lähtöisin. Perintökuninkuus oli vielä uusi asia valtakunnassa, jossa kilpailevat aatelissuvut olivat tottuneet tavoittelemaan hallintovaltaa.[xliii] Ei ihme, että kansallisromanttisen kauden kirjailijat ja historioitsijat pohtivat Kasimir Leinon lailla mahdollisuutta, että Flemingit olisivat seuranneet Vaasojen esimekkiä ja tehneet Suomesta valtakuntansa:

   Sai Vaasat Ruotsin valtikan, kun Kustaa 

sen tiranneista vapahti... no miksi,
miks Suomea ei Fleming saada vois,
kun Flemingit sen suojelleetkin on![xliv]
Niin vähäisiä kuin tiedot ovatkin, niiden avulla hahmottuu kuva pääkartanolla eläneestä perheestä, jolle oli tärkeää pitää yhteyttä muihin vertaisiinsa. Liikkuvuus ja muutos ovat sanoja, jotka parhaiten kuvaavat perhettä ja sen lähipiiriä. Vierailevat ja hoivattavat lapset auttoivat vahvistamaan yhteistyön ja liittolaisuuden verkostoja. Asiaan kuului myös turvattomista sukulaisista huolehtiminen, joskin Erikin ja Ivarin väliset elatusriidat osoittavat, ettei näitä velvollisuuksia aina hoidettu nurinoitta. Sen lisäksi, että kartanolla asuvien sukulaisten ja tuttavien määrä vaihteli, ydinperheen jäsenet itse oleskelivat ajoittain muilla kartanoillaan tai kaupungeissa omistamissaan kivitaloissa[xlv]. Tämä koski varsinkin Erik Flemingiä, joka liikkui tuomarin ja päällikön tehtävissään sekä omissa talousasioissaan paikasta toiseen. Raskauteen ja lapsivuodeaikaan liittyvät tekijät sekä kartanonrouvan velvollisuudet sitoivat Heblan kartanolle miestään kiinteämmin.

Vaikka kartanoyhteisön ylintä päätös- ja holhoojavaltaa käytti kartanon herra ja isäntä Erik Fleming, jokapäiväinen arjen hallintavastuu kuului usein Hebla Sparrelle, Erik Håkanssonille sekä lähimmille sukulaisille tai uskotuille henkilöille. Maaomaisuuteen liittyvät ja oikeudellisia toimia vaativat tehtävät - samoin kuin rakennustoimintaan ja puolustukseen liittyvät hankkeet olivat kuitenkin Erik Flemingin tai hänen voutinsa huolena. Avioliiton aikana laaditut, Erikin ja Heblan maita koskevat muistiinpanot käsittelevät omistuksia Erik Flemingin hallitsemana kokonaisuutena, kuten aikakauden edusmiesjärjestelmän mukaista olikin.[xlvi] Leskeydyttyään Hebla kykeni kuitenkin hallitsemaan maa-alueita miehensä jälkeen, oletettavasti edelleen voudin tuella. Hänen toimintansa kuvastaa sitä vaikutusvaltaa, jonka leskinainen tavallaan peri mieheltään tämän kuoltua. Miehensä virkoja tai hallintovaltaa hän ei kuitenkaan perinyt.

Flemingien omistukset ja kartanomiljöö

Flemingien omaisuutta koskevat kirjeet ja talouskirjanpito antavat vihjeitä kartanon aineellisesta ympäristöstä. Flemingien vaurauden pohjana olivat virkatulot, erilaiset palkkiot ja läänitykset, mutta keskeistä oli heidän omien tilojensa tuotto. Erik Flemingin maakirjat kertovat suuresta määrästä maatila-, niitty-, pelto-, saari-, metsä- ja vesiomistuksia eri puolilla Suomea ja Ruotsia. Suurin osa tästä maaomaisuudesta oli alustalaislampuotien hallussa, ja heidän tuli suorittaa vuotuiset vuokramaksunsa tilojen tuotteina, rahana ja päivätöinä. Suurin osa lampuodeista oli talonpoikaisia, ja he viljelivät pienehköjä maatiloja, mutta sivukartanoiden kuten Yläneen maat oli jaettu kartanonlampuodeille, jotka olivat säätyläisiä ja suurviljelijöitä ja käyttivät palkkatyövoimaa.

Tilojen tuotto ja niillä kasvatetun karjan määrä oli huomattava. 1540-luvulla niissä pidettiin yhteensä yli viittäsataa lehmää, yli tuhatta lammasta sekä satoja härkiä, vuohia, hanhia ja muita kotieläimiä. Lampuotien päivätyövelvollisuudet ylittivät yhteensä yli 1150 vuotuisen työpäivän määrän, ja tilojen vuokratuotto oli voi-, teuraskarja-, villa- ja muina maksuparseleina laskettuna vaikuttava. Näin ollen Hebla-rouva saattoi leskeydyttyään suhtellisen helposti toimittaa Turun linnaan sata englanninlammasta - tämä suosiossa ollut lammasrotu mainittiin aikakauden asiakirjoissa erikseen[xlvii].

Varsinaisten maaomistusten tuoton lisäksi tuloja toivat koskipaikoissa toimivat jauho- ja sahamyllyt sekä erilaiset maksusuoritukset, kuten Flemingien saarilla käyvien hylkeenpyytäjien hylkeenihrana maksamat vuokrasummat[xlviii]. Saariomistukset olivat myös tärkeitä karjan laidunnuspaikkoina, sillä rajatulla, veden ympäröimällä maa-alueella ne olivat suhteellisen turvassa pedoilta.

Tulojensa pohjalta Flemingien oli mahdollista rakennuttaa suomalaisittain harvinaisia kivilinnoja ja tuottaa meren ylitse harvinaisia ylellisyystuotteita. Yli puolet Suomen alueella 1500-luvulta tunnetuista kivisistä kartanorakennuksista kuuluikin Itämaan keskeisille suvuille, Horneille tai Flemingeille. Nämä kivikartanot eivät olleet loisteliaita palatseja, vaan ne oli rakennettu puolustusta silmällä pitäen. Linnat myös joutuivat hyökkäysten kohteeksi mm. tanskalaisia vastaan käydyissä sodissa. Ne sijaitsivat parinkymmenen kilometrin levyisellä rantakaistaleella, nykyisten Uudenkaupungin ja Loviisan välisellä alueella ja usein vesireittien lähellä. Kartanoiden sijainti oli toisaalta liikenteellinen etu, toisaalta uhka turvallisuudelle.[xlix]

Flemingeillä olikin omissa linnoissaan kotitarpeiksi aseita, eikä vain käsiaseita vaan myös jonkinlaisia kanuunoita[l]. Tallinnasta tilattiin myös mm. salpietaria, jota käytettiin ruudin valmistukseen, sekä mm. haarniskoja tai niiden osia, joiden laatuun Erik Håkansson ei tosin ollut tyytyväinen vaan valitti niiden olevan niin huonoja, että "talonpoikaakin hävettäisi niitä käyttää"[li].

Puolustusyistä kivilinnan ikkunat suuntautuivat sisäpihalle, ja ympärillä oli umpipihana hirsirakennuksia, jotka tarjosivat kivikartanoa viihtyisämmät asuin- ja työskentelytilat. Juhlia varten kivilinnaan rakennettiin sali, ja siellä oli myös kamareita ylhäisiä vieraita varten. Lisäksi paksujen kiviseinien ympäröimät huoneet tarjosivat viileitä säilytystiloja maataloustuotteille.[lii]

Erik Håkanssonin ja Alert Dreikopin kirjeenvaihdosta päätellen Suitian kivikartano oli rakenteilla 1540-luvun taitteessa. Suunnitteilla näyttää olleen myös puutarha, sillä jo vuonna 1539 Erik Fleming oli kirjoittanut Alertille Tallinnaan ja pyytänyt lähettämään omena- ja päärynäpuun taimia[liii]. Erik Fleming oli löytänyt esikuvia Tukholman rakennuskannasta, koska hän oli siellä näyttänyt tallinnalaiselle kivenhakkaaja Tomasille, millaiset kiviset ikkunanpuitteet kartanoonsa halusi. Samainen Tomas oli ikkunanpuitteiden lisäksi veistänyt Suitiaan tilatut uunikivet ja hänen odotettiin myös huolehtivan muurauksesta tai ainakin johtavan rakennuksen muuraustöitä.[liv]

Erik Håkansson näyttää aito palkanmaksajan tapaan olleen tyytymätön käsityöläisten vaatimiin ja heille luvattuihin palkkoihin; hän kehotti Alertia seuraamaan tarkkaan Tomasin työtä sillä "jos hänelle maksetaan kuusi markkaa kappaleelta [ikkunanpuitteista], täytyy jäljen olla hyvää".[lv] Kuten edellä lainatut kirjeet osoittavat, tilattiin kartanolle myös asianmukaiset ikkunalasit. Rakennustyöt olivat kesken vielä Erik Flemingin kuollessa vuonna 1548, mutta Hebla saattoi ne päätökseen vuonna 1550 ja hakkautti avioparin vaakunoita kuvaavan kivitaulun pääoven yläpuolelle[lvi].

Kartanon hierarkkinen arki

Aikakauden tapaan kuului, että varakkaat käyttivät suuria kangasmääriä huoneiden tekstiilisisustukseen kuten seinä- ja kattoverhoihin, vuodeverhoihin, peittoihin, penkkityynyihin, vällyihin jne. Kartanoiden kalustoluetteloissa mainitaan huomattavia määriä sisustustekstiilejä.[lvii] 1540-luvun Suitian kartanosta tietoja ei ole, mutta viitteitä sisustuksen luonteesta tarjoaa Filippa Flemingin jäämistöluettelo, joka laadittiin hänen kuoltuaan vuonna 1578 Yläneen kartanolla.

Filippa Flemingin kotikartanolla oli muun muassa viisi kattoverhoa ja saman verran seinäverhoja, yhdeksän penkkiverhoa sekä 17 vuodeverhoa. Perunkirjoituksessa mainittiin seinätapetteja, ja peitteiden joukossa oli ahman-, karhun- ja sudennahkoja. Hänellä oli runsaasti hopea-astioita, kynttiläjalustoja sekä peräti 73 tinavatia, ja luetteloihin mahtui myös pesuvateja ja peili. Lisäksi hänellä oli täydellisesti sisustettu oma kappelinsa.[lviii]

Irtaimisto tarjosi puitteet ylellisille pidoille, ja aateli saattoi nauttia myös suhteellisen hyvästä ruoasta. Rahakkaat Flemingit saattoivat nauttia sellaisista ylellisyyksistä kuin simasta, johon Erik Flemingin maakirjan ohjeiden mukaan käytettiin runsaasti hunajaa ja humalaa[lix]. Tallinnasta tilattiin omenia, päärynöitä ja tynnyreittäin sipulia.[lx] Anna-Maria Vilkunan mukaan ruis ja olutmaltaat olivat 1500-luvun tärkein energianlähde, mutta varakkaat ihmiset söivät 1500-luvulla entistä enemmän tuoretta lihaa ja tuoretta kalaa - jopa vuoden ympäri. Palvelusväki puolestaan sai suolattua ja savustettua lihaa sekä kuivattua kalaa, ja heille olivat erityisen tärkeitä ravinnonlähteitä herneet ja pavut.[lxi]

Ruokapuolesta kertoo Heblan vuonna 1560 lastensa kanssa tekemä syytinkisopimus. Sopimuksessa Heblan todetaan luopuvan huomenlahjatilastaan Suitiasta "vanhuudenuupumuksen vuoksi". Veljekset Joakim ja Klaus takasivat omasta ja sisarensa Filippan puolesta, että heidän "rakas äitinsä" saisi palvelijoineen vuosittain runsaat määrät humalaa, villaa, viljaa, teuraslihaa, tynnyrillisen lohta ja kaksi mokomaa turskaa, kolme tynnyriä silakkaa ja neljä suolaa, sata kanaa, kaksisataa munaa ja kymmenen vuohta sekä tuoretta kalaa ja riistalintuja. Sopimukseen sisältyi myös ruoan- ja oluenvalmistus sekä polttopuut ja heiniä hevosille.[lxii]

Syytinkisopimuksessa mainitaan ohimennen Heblan palvelijat. Osa tuotteista lienee käytetty heidän ravinnokseen tai palkakseen. Vaikka palvelusväestä on suhteellisen vähän mainintoja, kartanolla lienee keittiöhenkilökunnan lisäksi ollut monenlaisia käsityöläisiä - vierailevia tai pysyvästi palkattuja. Vaikka maaseudun käsityöläisyyttä pyrittiin rajoittamaan, aateliset saivat pitää ammattilaisia tiloillaan. Flemingien asiakirjoissa mainitaan rakennusmiesten, kivenhakkaajien ja laivamiesten lisäksi muun muassa satulaseppiä, räätäleitä, kirjureita ja suutareita.[lxiii]

Erik Håkansson ei ollut aina tyytyväinen näihin palkollisiin ja valitti Alert Dreikopille, että Suitiassa "on talon täydeltä tyhjäntoimittajia, tappelupukareita ja juoppoja"[lxiv], mutta eivätpä alaisetkaan olleet aina tyytyväisiä Flemingien käytökseen, vaan heidän omavaltaisuudestaan esitettiin usein valituksia.[lxv] Toisaalta Filippa Fleming esitti testamentissaan toiveen, että hänen uskollisia palvelijoitaan muistettaisiin kulta-, hopea-, vaate- ja muusta irtaimistosta valikoiduin lahjoin; tämän hän jätti tehtäväksi kihlatulleen, Laukon Knut Jönssonille (Kurki).[lxvi]

Miespuoliset voudit ja kirjurit valvoivat Flemingien kartanoiden hallintoa ja usein myös keittiötä, mutta ruoan tuotanto ja vaatetalous kuuluivat naisten alueelle. Juuri fatabuurin hoito oli kruununkin linnoissa ja kartanoissa arvostetuinta naisten työtä, joka oli palkkauksensa puolesta verrattavissa miehisen kellari- tai ruokailuvoudin tehtäviin.[lxvii] Yksityistenkin kartanoiden aittoihin koottiin koko talouden tarpeiksi varattuja kangasvarastoja, joita kuninkailla ja linnoilla oli vaatekamareissaan ja fatabuureissaan. Kankaita ja turkiksia pyrittiin huoltamaan, tuulettamaan ja varjelemaan tuhoeläimiltä, jotka saattoivat muutamassa vuodessa hävittää varjellun vaatevaraston.[lxviii]

Aittoja vartioivat ja niiden sisältöä kartuttivat emäntä ja hänen palvelijattarensa ja piikansa.[lxix] Pellavakankaista suuri osa kudottiin 1500-luvulla kotona, ja kartanoiden piikojen ja naistyöläisten tuotanto ylitti usein oman tarpeen. Filippa Flemingin jäämistössä 99 kyynärää valkaistua, 79 kyynärää valkaisematonta ja saman verran karkeaa kotikutoista pellavaa. Kangasta käytettiin vaihdon välineenä ja palkan maksussa: hienompi väki sai värjättyä ja helpommin kuositettavaa verkaa, alemmat palvelijat sarkaa.[lxx] Samalla tavoin aatelisperhe nautti höyhenpatjojen ja moniväristen ryijyjen mukavuuksista, kun taas palvelusväki nukkui vanhoilla tai vaatimattomammilla ryijyillä ja peitteillä[lxxi]. Kartanon asukkaiden asema näkyi siis sekä ruokavaliossa, vaatetuksessa että vuodevaatteissa.

Aatelisnaisenkin arkiasuna on 1500-luvulla todennäköisesti ollut vielä verkainen röijy-hame -yhdistelmä, mutta vuosisadan kuluessa asusteet muuttuivat entistä loisteliaammiksi. Tarpeen vaatiessa käytettävissä oli silkkisiä, samettisia, kulta-, hopea- ja helmikoristeisia vaatteita, jotka saattoivat olla pienen kartanon arvoisia. Helmikirjottujen päähineiden maahantuonti yleistyi, päällyshameita koristivat ja vuorasivat hienot turkikset. Asiaan kuuluivat vyössä riippuvat samettikukkarot, neulatarpeet, puukot, avainvitjat ja avaimet, toilettitarpeet, hajunapit ynnä muut koriste-esineet. Riitta Pylkkäsen arvion mukaan Filippa Flemingin pukuvalikoima edusti suomalaisittain juhlavaa vaatetusta, mutta yleismaailmalliseen muodikkuuteen ylsivät lähinnä kuningasperheen naiset.[lxxii] Muodin alueellisia eroja kuvaa se, että Hebla Sparre tilasi vuonna 1541 Tallinnasta "hyvän, mustan kaprönikan"; kyseessä oli yksinkertainen päähine, joka oli Keski-Euroopassa jo jäämässä pois aatelisnaisten muotipuvustosta.[lxxiii]

Kartanoilla tehtiin vaativia koruompelutöitä, kuten Filipan jäämistössä olleet ompelutarvikkeet - helmet, kultalanka ja keskeneräinen samettimyssy - osoittavat. 1500-luvun kulta- ja helmikirjonnan korkea taso selittyy osittain sillä, että luostareissa ja kirkon palveluksessa koruompeluksia tehneet henkilöt siirtyivät harjoittamaan samaa ammattia yksityisten palveluksessa. Naantalin luostarin nunnat tekivät ompelutöitä esimerkiksi Turun linnalle. Ehkä Suitiassa asuva Valborg hallitsi tämän kallisarvoisten käsitöiden valmistustaidon.[lxxiv]

Vaatteiden merkityksestä arvoesineinä kertoo se, että niitä lahjoitettiin ystävyyden ja suosionosoituksen merkkinä. Kuningas lahjoitti vaatteitaan siinä missä korujakin[lxxv], ja Flemingienkin suvussa luovutettiin kallisarvoisia kultakirjottuja vaatteita ystävyydenosoituksina eteenpäin.[lxxvi]

Kauppakumppanin petetty luottamus

Kirjeet osoittavat, että Suitian kartanolle ostettiin sekä välttämättömyystarvikkeita että ylellisisiä tuotteita. Arvokkaiden kankaiden ja esineiden tuonti vilkastui 1500-luvulla, kun uusia tuotteita tuli markkinoille sekä itäisten merireittien kautta että vastalöydetyltä Amerikan mantereelta.[lxxvii] Aateliset saattoivat kiertää tullimääräyksiä ja hankkia tavaraa suoraan perheidensä tarpeisiin ulkolaisilta kauppiailta. Erik Flemingilläkin oli käytössään omat laivansa ja laivamiehensä, jotka kävivät ulkomaankauppaa paljon laajemmin kuin kuningas olisi sallinut.[lxxviii]

Luotettavat purjehtijat olivat kullanarvoisia, sillä Itämeren matalat ja karikkoiset rannikot olivat vaarallisia. Lisävaikeuksia aiheuttivat vajavaiset navigointimahdollisuudet ja laivojen tekniset puutteet[lxxix]. Erik Fleming oli palkannut perämiehekseen edellämainitun Heyne-nimisen miehen, jonka suosituskirjeessä vakuutettiin hänen olevan taitava purjehtija Tallinnan ja Hollannin välisillä vesillä. Vouti Erik oli kuitenkin sitä mieltä, ettei Heynestä ollut muuhun kuin syömään ja juomaan, ja hän toivoi luottoporvari Alertin löytävän heille uuden laivurin ja perämiehen[lxxx].

Tallinnalainen Alert Dreikop oli paljon vartijana; hänen ja Suitian kartanon väliset suhteet kuvaavat sitä, miten tärkeää keskinäinen luottamus ja tuttavaverkostot olivat aikakauden kaupankäynnissä. Kuten Mika Kallioinen on todennut, kauppatavara ja maksusuoritukset viipyivät usein pitkiä aikoja. Toimitetuista tuotteista suoritettiin korvaus vasta paljon myöhemmin, tai ostaja joutui lähettämään maksun etukäteen ja toivomaan, että hänen tilaamansa tarvikkeet todella saapuisivat aikanaan perille. Kaupankäyntiä vaikeuttivat vielä haaksirikot ja kaapparit, hidas tiedonkulku ja hintojen äkillisetkin muutokset.[lxxxi] Arvokkaimpia tavaroita tuotiin Riitta Pylkkäsen mukaan usein pieninä erinä, tavoitteena oli vähentää merikuljetukseen liittyvää vahingon vaaraa.[lxxxii]

Vaikeuksista huolimatta tiedotus- ja tilaus kirjeet liikkuivat Suitian ja Tallinnan väliä suhteellisen nopeasti. Parhaimmillaan purjehdus saattoi kestää vain muutamia päiviä[lxxxiii]. Kirjeissä myös vakuutettiin kauppasuhteitten kestävyyttä, ja vouti Erik Håkansson lupasi pyhästi, että hän maksaisi syksyn 1541 kallisarvoiset tavaralähetykset Alert Dreikopille seuraavana kesänä.[lxxxiv] Tuttavaverkostoon tukeutuminen ei taannut täydellistä suojaa, vaan erimielisyydet ja petokset uhkasivat kauppasuhteita. Syksyllä 1542 ystävälliset ja luottamukselliset kirjeet olivat muuttuneet Tallinnan raadin ja Erik Flemingin väliseksi kiistaksi. Alert Dreikop oli vangittu Tallinnassa, ja Erik Fleming syytti häntä huomattavan summan huijaamisesta. Samalla Fleming ja Erik Håkansson kuitenkin vaativat raadilta, ettei "heidän miestään Alert Dreikopia" saanut teloittaa tai muuten vahingoittaa, ennen kuin hän olisi suorittanut takaisin Suitian herran saatavat.[lxxxv]

Tallinnan raati ei suostunut Erik Flemingin vaatimuksiin, vaikka Erik Håkansson ja muut uskotut miehet kävivät asiaa paikan päällä selvittelemässä. Tilanne kiristyi entisestään, kun Alert vuoteen 1544 mennessä oli kuollut vankeudessa ja korvaukset olivat yhä saamatta.[lxxxvi] Erik Flemingin kirjeet täyttyivät erittäin kohteliailla sanavalinnoilla, joiden taakse kätkeytyi kuitenkin uhkaa ja kärsimättömyyttä. Vuonna 1544 Erik osoitti jälleen yhden kirjeen "arvoisille herroille pormestareille ja raadille, erittäin hyville ystävilleni ja naapureilleni" ja esitti "kaikkein kohteliaimpana pyyntönään saada omansa takaisin".[lxxxvii] Hän jatkaa pahaenteisesti:

"Jos on niin, että te arvoisat herrat ette aio antaa minun saada rahojani, olen pakotettu valittamaan asiasta Kuninkaalliselle Majesteetilleni, [--] ja selvittämään millä muilla keinoin voisin päästä omilleni.[lxxxviii] "

Uhkaus ei ollut tyhjää puhetta; edellisinä vuosisatoina olivat yksittäiset henkilöt julistaneet suorastaan henkilökohtaisia sotia hansakaupungeille[lxxxix]. Vaikutusvaltaansa kuninkaaseen Erik osoitti myöhemmässä kirjeessä, jossa hän kirjoitti huhuista, että Tallinnan raati olisi sallinut sotatarvikkeiden myynnin venäläisille[xc]. Kiista Erik Flemingin saatavista jatkui aina vuoteen 1547. Tuolloin Tallinnan raati - Lyypekin kehotuksesta - lähetti edustajiaan selvittämään asiaa Flemingin kanssa. Sopu saatiinkin aikaiseksi, ja varmemmaksi vakuudeksi vaihdettiin ystävyyslahjoja. Tallinnan edustajat toivat mukanaan viiniä ja "mummaa", erästä olutlajia, Erik puolestaan lähetti vastalahjaksi suolaa, ruista ja 200 taaleria esittäen toiveenaan, että hänen lahjansa otettaisiin vastaan yhtä suurella mielihyvällä kuin hän oli vastaanottanut tallinnalaisten tuomiset.[xci]

Ylimysperheen jokapäiväinen elämä

Ylimyksellisen perheen elämä erosi monin tavoin siitä tavallisesta elämästä, jota talonpoikaisilla tiloilla vietettiin. Aatelisten arkeen kuuluivat laadukkaat vaatteet ja tarve-esineet, hyvälaatuinen ruoka, palvelijoiden tekemän työn valvominen sekä suhteiden ylläpito muihin aatelisiin, porvaristoon ja kirkkoon.

Aineisto tuo esiin kartanoyhteisön sisäiset hierarkiat ja tehtävänjaon - Erik Flemingin tai voudin johtamat kauppahankinnat ja Hebla Sparren valvoman vaate- ja ruokahuollon. Vähäisemmät sukulaiset ja palvelijat näyttäytyvät lähinnä Erik Flemingin ja Erik Håkanssonin kuvauksissa, ja heitä tarkastellaan suojelijoidensa ja työnantajiensa näkökulmasta. On kuitenkin tärkeää muistaa, ettei palvelijoiden ja sukulaisten toiminnan arvo ole vain siinä välineellisessä tuessa, jota he antoivat perheen johtohahmoille. Heidän työllään ja toimillaan oli itseisarvonsa - elämän sisältönä tai elinkeinona, mahdollisuutena löytää paikka omassa yhteisössään.

Aatelisen perheen oli tärkeää luoda suhteita ulkomaailmaan, ja sille oli ominaista tietty liikkuvuus, mutta perheen keskuskartanoilla oli kuitenkin keskeinen rooli niin omistajiensa kuin työläistensäkin näkökulmasta. Niin kartanolla kuin matkoillakin ihmisten keskinäiset suhteet ja luottamus olivat tärkeitä voimavaroja. Niukkoinakin asiakirjat kertovat siitä ristiriitojen ja yhteistyön moninaisesta kudelmasta, joka oli osa myöhäiskeskiaikaisten ihmisten jokapäiväistä elämää.

Copyright Anu Lahtinen ja Turun historiallinen yhdistys.

LÄHDEVIITTEET

[i] "Kere Alert Dreykop, gode wen. [--] Oc är myn kerlig bön til ider vm the iij glasffönster, ath iac motte ffå dem med denne skute, etc. Jtem lather myn strenge ffrv ider kerligen tacka fför idert gode skenck, som j henne nu sende, nemlig fför dadeler oc fför syltede kersseber [--] Fframdelis kere Alert haffuer iac nu skilt Heyne vid myn herre, så h: st: haffuer nu ingen skipere [--] I scriffue j sistens, dhet j kunne flie myn herra en f. man fför jc marc rigisca vm årit, som tientte bode fför skipere och styrman. Huar en sådanen man wore til fongx, dho wore dhet nyttigt, men icke dyrare, adj nu wille sende honom hit vm han vore til fongx [--] Datum Suidie in die animarum anno 1541. Eriich Hokson. Jtem noch är myn ffrus st: begärende iiij alne röd liffarue eengelst eller oc slikt grönt, som j mic nu sende, thet goth oc smidigt wore barnen til hoser." Bidrag till Finlands historia (BFH) III. Med understöd af statsmedel i tryck utgifna af Finlands statsarkiv genom Reinhold Hausen. Helsingfors 1904, asiakirja numero 169.

[ii] Erik Fleming sinetöi erään asiakirjan Tukholmassa 3.11.1541. BFH III 170; Blomstedt, Kaarlo: Fleming, Eerik Jaakkimanpoika. Kansallinen elämäkerrasto II. Toim. Kaarlo Blomstedt et al. WSOY, Porvoo 1929 (1929a), 56-57.

[iii] Blomstedt 1929a, 56-57.

[iv] Suitian (Svidja) lisäksi kartanosta on käytetty nimeä Syrjä. Ks. esim. Blomstedt 1929a, 59.

[v] Blomstedt 1929a, 59; Brenner, Alf: Sjundeå sockens historia. Andra delen. Sjundeå kommun, 1953 (1953b), 114.

[vi] Pylkkänen, Riitta: Renessanssin puku Suomessa 1550-1620. WSOY, Porvoo 1956, 66.

[vii] Vrt. esim. Kauppalahjat toimivat osin mainoksina, osin kauppasuhteita vahvistavina hyvän tahdon eleinä sekä - Pirisen sanoin - "voiteluna" eräiden hankkeiden eteenpäinviemiseksi. Pirinen, Kauko: Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla. Suomen kirkkohistoriallisen seuran toimituksia 58. SHKS, Helsinki 1956, 456-457.

[viii] Blomstedt 1929a, 53-59; Brenner 1953b, 98-99.

[ix] Blomstedt 1929a, 53-59; Brenner 1953b, 98-99; Lahtinen, Anu: Siskot ja veljet. Myöhäiskeskiaikaisen ylimysperheen sukupuolitetut elämänalueet. Tanssiva mies, pakinoiva nainen. Sukupuolten historiaa. Toim. Anu Lahtinen. Historia mirabilis 1. Turun historiallinen yhdistys, Turku 2001, 111-112.

[x] Ivarista ja hänen pojastaan harvinaisina "Ruotsiin muuttajina" Blomstedt, Kaarlo: Fleming, Iivari Jaakkimanpoika. Kansallinen elämäkerrasto II. Toim. Kaarlo Blomstedt et al. WSOY, Porvoo 1929 (1929b), 64-65; Anthoni, Eric: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1970, 249.

[xi] Blomstedt 1929a, 53-57.

[xii] Blomstedt 1929a, 59; Carpelan, Tor: Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna. Första bandet A-G. Frenckellska Tryckeri Aktiebolaget, Helsinfors 1954, 356.

[xiii] "Som j begäre ath wite huad tiid myn strenge herra aer hiem ventende, så aer iac dher inthet wiss vpo, ty wy haue jngen tidende fåth ahh H: st. sedan s:te Oleffs dag, oc dho screff han, ath man icke skulle vente honom hiem fför s:te Michels dag etc." BFH III 162.

[xiv] Vrt. Erickson, Amy Louise: Women and Property in Early Modern England. Routledge, London 1993, 7; Lahtinen, Anu: "Mies hallitkoon vaimonsa maata." Sukupuoli ja maaomaisuus keskiaikaisessa suomalaisessa yhteiskunnassa. Julkaisematon pro gradu-tutkielma. Suomen historia, Turun yliopisto, huhtikuu 2000, 98 ja Lahtinen 2001, 120-123. Tunteita ja perhesuhteita käsittelevien kirjeiden tulkintaongelmista erityisesti Lahtinen, Anu: Budskap bakom retorik. Senmedeltida brev som källmaterial. Ennen ja nyt. Historian tietosanomat 1/2002. http://www.ennenjanyt.net/

[xv] Kustaa Vaasa valitti toisinaan, että hänen uskotut miehensä olivat kiinnostuneempia vaimoistaan kuin poliittisista tehtävistä. Konung Gustaf den förstes registratur XVI. Utgifvet af riksarkivet genom Victor Granlund. Stockholm 1895, 274 ja Konung Gustaf den förstes registratur XXV Utgifvet af riksarkivet genom Joh. Ax. Almquist. Stockholm, 145-146; Blomstedt, Kaarlo: Fleming, Herman Pietarinpoika. Kansallinen elämäkerrasto II. Toim. Kaarlo Blomstedt et al. WSOY, Porvoo 1929 (1929c), 66; Mäkelä, Anneli: Suvusta perheeseen. Satakunnan ja Karjalan naisen asema 1500-luvulla. Historiallisia Tutkimuksia 151. SHS, Helsinki 1989, 67, 69, josta saatu ensimmäiset vihjeet aviovaimojen terveydentilaa koskevista kirjeistä. Ks. myös Konung Gustaf den förstes registratur XII. Utgifvet af riksarkivet genom Victor Granlund. Stockholm 1890, 119; Konung Gustaf den förstes registratur XXVII. Utgifvet af riksarkivet genom Joh. Ax. Almquist. Stockholm 1913, 421.

[xvi] Eerik Flemingin maakirjat (EFj). Toim. Aulis Oja. Valtionarkisto, Helsinki 1964 3; omakätisyydestä Oja, Aulis: Johdanto. Eerik Flemingin maakirjat. Toim. Aulis Oja. Valtionarkisto, Helsinki 1964, VII.

[xvii] Ks. asiakirjaote artikkelin alussa. BFH III 169.

[xviii] Pylkkänen 1956, 148-150.

[xix] Pylkkänen 1956, 346-351 ja Pylkkänen, Riitta: Kaksi pukuhistoriallista tutkielmaa. Suomen muinaismuistoyhdistyksen aikakauskirja 85. Helsinki 1984, 108-109.

[xx] Pylkkänen 1956, 346-351 ja 1984, 108-109.

[xxi]"Jtem kan iac oc icke vdoff en god mening ider fförholla, ath, huar Gud alzmect:te will lata myn ffrvs rese goo well, til huilkid sig wil förlöpe in moth julen, dho haffue bode H: st: och hon med aff synnerlig gunst oc goduilie för myn tienste skyld aktet ath göre mith bryllop och myn heders dag med på same tid [--] Oc giffue Gud, atj dho wore her på same tid med flere gode wener etc. [--] Så, kere Alert, aer myn kerlig bön til ider, adj wele wel göre oc fförstricke mic med desse aepter:ne parseler och sende mic dem med denne breffuisere j förstone / ix alne goth papegoyie grönt engelisk / vj alne brun tanneten farue atlask / 2 1/2 alne huit stammet eller oc goth engelisk / 2 1/2 alne rödt stammet [--]" BFH III 162, kursiivi AL.

[xxii] Svenska akademiens ordbok. OSA-projektet, Svenska Akademien (på internet sedan 1997 -): resa, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ Ilmaisulla en resa till Tyskland / åt Kurland viitattiin toisinaan erityisesti aviottoman lapsen synnytykseen.

[xxiii] Vrt. Häggman, Kai. Perheen vuosisata. Perheen ihanne ja sivistyneistön elämäntapa 1800-luvun Suomessa. Historiallisia Tutkimuksia 179. SHS, Helsinki 1994, 82-83; Kaartinen, Marjo: Äidit ja tyttäret uuden ajan alussa. Tanssiva mies, pakinoiva nainen. Sukupuolten historiaa. Toim. Anu Lahtinen. Historia mirabilis 1. Turun historiallinen yhdistys, Turku 2001, 177. Kustaa Vaasan ensimmäinen vaimo kuoli vuonna 1535 keskenmenon saatuaan. Gardberg, C. J: Turun linnan kolme Katariinaa. Suom. Irma Savolainen. Otava, Helsinki 1986, 12-13. Tuesta ajatuksen jatkokehittelyssä kiitokset Terhi Kivistölle ja Juri Nummelinille.

[xxiv] "-- oc lather hon ider kerligen bedie, adj wele sende henne ij lod ffersk galigan [--] ty thet wil nu her nest wara henne nyttig jn moth jull, viij daga fföre eller aptir, then almectigiste Gud giffue sine helge nodhe dher till, etc." BFH III 169.

[xxv] Brenner 1953b, 115; Sainio, Tuula: Apteekkimuseon opetusapteekki. ABOA. Turun maakuntamuseon vuosikirja 52. Toim. Marita Söderström ym. Turun maakuntamuseo, Turku 1988, 148; Svenska akademiens ordbok: galgo, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

[xxvi] Vilkuna 1983, 349.

[xxvii] Vrt. Blomstedt 1929c, 66.

[xxviii] Brenner 1953b, 115.

[xxix] Vrt. Lahtinen 2001, 130, viite 10. Seuraavassa sukupolvessa Ebba Stenbockin tiedetään synnyttäneen monia lapsia, jotka kuolivat nuorina. Carpelan 1954, 157.

[xxx] Marraskuun 4. päivänä 1541, kaksi päivää edellisen kirjeen jälkeen, Erik Håkansson kirjoitti jälleen Alertille tilaten omasta ja Heblan puolesta vahaa (kynttilöihin?) sekä mustaa kangasta. Erik Håkansson viittaa Heblaan sanoilla "min st. fru moder". Kirjeen tulkinta edellyttäisi kuitenkin aikakauden perinteiden ja kieliasun tarkempaa tuntemusta, jotta voitaisiin arvioida, missä määrin hankinnat liittyvät odotettuun synnytykseen ja hääjuhlaan. BFH III 171. Sanojen "moder" ja "fader" käytöstä ks. Svenska akademiens ordbok: fader, moder, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

[xxxi] BFH III 174-177, 179. Kesäkuussa 1542 Erik Fleming oli jälleen Tukholmassa. BFH III 183.

[xxxii] Brenner 1953b, 121, 123.

[xxxiii] EFj 147 - 149; Blomstedt 1929b, 64; Klockars, Birgit: I Nådens dal. Klosterfolk och andra c. 1440 - 1590. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 486. SLF, Helsingfors 1979, 181-182; Lahtinen 2001, 125-129.

[xxxiv] Brenner 1953b, 27-28.

[xxxv] Iivar Flemingin maakirja (IFj). Toim. John Roos. Valtionarkisto, Helsinki 1958, 12 - 13.

[xxxvi] Ylönen, Aulikki: Pöytyän, Yläneen ja Oripään historia vuoteen 1865. Pöytyän, Yläneen ja Oripään historiatoimikunta 1969, 349.

[xxxvii] Teitin mukaan Erik oli ottanut holhokeikseen isättömiä aatelisneitoja ja naittanut näitä kirjureilleen, suutareilleen ja jopa tallirengeilleen. Tämän jälkeen hän oli vedonnut kuninkaankaaren asetukseen, jonka mukaan aateliton ei voinut nauttia rälssioikeuksista, ja pakottanut holhokkinsa myymään perintömaat itselleen. Jaakko Teitin valitusluettelo Suomen aatelistoa vastaan v. 1555 - 1556. Todistuskappaleita Suomen historiaan V. SHS, Helsinki 1894, 27.

[xxxviii] Kaartinen 2001, 175-176.

[xxxix] Gardberg 1986, 13.

[xl] "käre fru Hebble, att sådant eder icke [--] lägligit vare kan att giffve edher ther ifrå och lathe oachtsampt folck någett lenge ther medt regere." Konung Gustaf den förstes registratur XXIII. Utgifvet af riksarkivet genom Joh. Ax. Almquist. Stockholm 1905, 82-83. Vrt. Brenner 1953b, 119-120.

[xli] Brenner 1953b, 120.

[xlii] BFH III 449; Gardberg 1986, 20, 26 - 28.

[xliii] Brenner 1953b, 119.

[xliv] Leino, Kasimir: Jaakko Ilkka ja Klaus Fleming. Otava, Helsinki 1901, 515.

[xlv] EFj 197.

[xlvi] Kun ylimysnaiset osallistuivat esimerkiksi valtakunnan puolustuslinnojen hoitoon, he huolehtivat linnojen muonituksesta yms. tehtävistä, puolisoiden keskittyessä sotilaallisiin ja poliittisiin siirtoihin. Vrt. Blomstedt 1929b, 61; A History of Private Life II. Revelations of the Medieval World. Ed. Georges Duby. The Belknap Press of Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts 1988, 7-8, 70-71; Pylkkänen, Anu: Avioliiton historiaa - Sukujen sopimuksesta kahden kauppaan. Suomen oikeushistorian pääpiirteet. Sukuvallasta moderniin oikeuteen. Toim. Pia Letto-Vanamo. Gaudeamus, Helsinki 1992, 85-86; Hockman, Tuula: Ingeborg Aakentytär (Tott). Ruotsin valtionhoitajan puolison asema ja toiminta (1466-1507). Julkaisematon lisensiaattitutkimus. Historiatieteen laitos, Tampereen yliopisto, toukokuu 1999, 148-150; Lahtinen 2000, 51-52 ja 2001, 120-125.

[xlvii] Konung Gustaf den förstes registratur XX. Utgifvet af riksarkivet genom Joh. Ax. Almquist. Stockholm 1902, 309.

[xlviii]ks. esim. EFj 39, 183, 197.

[xlix] Gardberg. C. J: Suomen kartanoita. Suom. Irma Savolainen. Otava, Helsinki 1989, 7, 9; Brenner 1953b, 120. Puolustustilanteista vrt. Blomstedt 1929b, 61.

[l] Brenner 1953b, 120.

[li] Salpietarista BFH III 131; "en bonde skulle skemme sig haffue dem an" BFH III 169.

[lii] Gardberg 1989, 9.

[liii] BFH III 131.

[liv] "Her är doch ånyttigt ffolk, fretere oc supere, nogh, så dhet her ær icke snart rum j husen etc.", "Vm han skal ffå dy vj marc för styket, dho moste dhet oc wara goth arbete", BFH III 166.

[lv] "Vm han skal ffå dy vj marc för styket, dho moste dhet oc wara goth arbete", BFH III 166.

[lvi] Brenner 1953b, 118.

[lvii] Pylkkänen 1956, 63-64.

[lviii] Bidrag till Finlands historia V. I tryck utgifna af Findlans Statsarkiv genom R. Hausen. Helsingfors 1917, bilaga.

[lix] EFj 170-171.

[lx] BFH III 166.

[lxi] Vilkuna, Anna-Maria: Kruunun taloudenpito Hämeen linnassa 1500-luvun puolivälissä. SHS, Helsinki 1998, 206-209.

[lxii] Handlingar till upplysning af Finlands häfder VI. Utgifne af Adolf Ivar Arwidsson. Sjette Delen. P.A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare, Stockholm 1853, 152; Brenner 1953b, 120-121.

[lxiii] Brenner, Alf: Sjundeå sockens historia. Under medverkan av A. W. Rancken för kapitlet kyrkbyggnader och kyrkokonst. Första delen. Sjundeå kommun, 1953 (1953a), 430; Pylkkänen 1956, 30, 32; Oja 1964, VII.

[lxiv] "Her är doch ånyttigt ffolk, fretere oc supere, nogh, så dhet her ær icke snart rum j husen etc.", BFH III 166.

[lxv] Blomstedt 1929a, 57; Ylönen 1969, 348.

[lxvi] Ylönen 1969, 354.

[lxvii] Pylkkänen 1956, 67; vrt. Vilkuna 1998, 219.

[lxviii] Pylkkänen 1956, 64, 100.

[lxix] IFj 88; Lahtinen 2001, 123-125.

[lxx] Pylkkänen 1956, 60, 67.

[lxxi] Vilkuna 1998, 165-166.

[lxxii] Pylkkänen 1956, 53-54, 286, 289, 296, 307, 342-343, 345.

[lxxiii] "Item en suart capronicke, dhen god är, begärer myn ffrv", BFH III 166; Pylkkänen 1956, 241-242.

[lxxiv] Pylkkänen 1956, 247, 311-312.

[lxxv] Pylkkänen 1956, 100.

[lxxvi] IFj, 85; Blomstedt 1929b, 65.

[lxxvii] Pylkkänen 1956, 66, 68, 71.

[lxxviii] Brenner 1953b, 100-102.

[lxxix] Kallioinen, Mika: Kauppias, kaupunki, kruunu. Turun porvarisyhteisö ja talouden organisaatio varhaiskeskiajalta 1570-luvulle. SKS, Helsinki 2000, 231.

[lxxx] BFH III 162.

[lxxxi] Kallioinen, Mika: Kohti rationaalista - yrittäjyys ja kapitalismin henki esimodernissa yhteiskunnassa. Ihmeiden peili. Keskiajan ihmisen maailmankuva. Toim. Susanna Niiranen & Marko Lamberg. Atena Kustannus Oy, Jyväskylä 1998, 42 ja Kallioinen 2000, 233-235.

[lxxxii] Pylkkänen 1956, 64.

[lxxxiii] Kallioinen 2000, 239.

[lxxxiv] BFH III 162, 169, 171.

[lxxxv] BFH III 188, 189, 196.

[lxxxvi] BFH III 188, 189, 196.

[lxxxvii] "Kiere h[e]rrir burgemestere oc rådh, synnerligen gode vener och nabuere [--] ær en nu myn ganske kierlig bön och venlig begieren, ath ider Er: wille rette ider sielffue j den saken oc lata mig komma til myn bettaling", BFH III 208.

[lxxxviii] "Huar så ær, ath ider Er: icke tenckie til ath lata mig komma til myn bettalung, ær iag dho nöd ath beklage mig fför K. M:t, [--] och ath söke andra wäger huru jag må komma til mith." BFH III 208.

[lxxxix] Meronen, Mikko: Kauppaa ja kaappareita. Viipurin ja Tallinnan väliset kiistat vuosina 1417-1431. Suomen historian proseminaari, Turun yliopisto, kevät 1998.

[xc] BFH III 242.

[xci] BFH III 278, 279; Blomstedt 1929a, 58.

Lähde: http://www.helsinki.fi/mm/suitia/fleming.htm

===========================================================<============================================================

------------------------------------------------------------------------------------

Riddare, riksråd, amiral.

"Han ärvde efter sin far vid 8 års åldern Svidja herrgård (tidigare Suitia) i Sjundeå. Vid vuxen ålder blev han en av landets utmärktaste män och var Gustaf Vasas högt betrodde rådgivare i alla angelägenheter, som rörde Finland, samt kallades därför Finlands blomma och pelare. Han var en framstående befälhavare och befriade Finland från danskt välde med hjälp av sitt kavalleri bestående av 2400 ryttare. Han frigjorde bl a Åbo- Viborgs slott samt och Olofsborg. Han slog slutligen den danska flottan vid mynningen av Stockholm. Han adlades för sina bedrifter 1528 under Gustav Vasas kröning. Det var han som egentligen grundade Ekenäs. Han hade Raseborg slottslän i förläning och tyckte att Ekenäs passade bättre som länscentrum än det redan nedgågna Raseborgs slott. Officiellt grundades dock staden av kung Gustav Vasa som utfärdade stadsrättigheter med ett brev daterat 15.12.1546. Han förhjälpte Mikael Agricola till utgivandet av Nya testamentet på finska och har själv författat psalmen nr 382 i gamla svenska psalmboken."

Source: Martin Gardberg´s files

----------------------------------------------------------------------------------

ja vielä: http://juhansuku.blogspot.com/2008/02/suomen-pylvs-ja-kukka-valtane...

Suitian kartanolta

Suitian kartano (ruots. Svidja slott) on Länsi-Uudellamalla Siuntiossa sijaitseva maatila. Tilan historia ulottuu aina 1400-luvulle, jolloin tilan ensimmäiseksi omistajaksi mainitaan Hämeen linnan vouti ja Raaseporin tuomiokunnan tuomari Björn Ragvaldson. Sen jälkeen useita eri sukuja on omistanut tilan, muun muassa Reuterholmin vapaaherrallinen suku sekä tietysti Flemingit. https://anchor.fm/jp-vuorela/episodes/Suitian-kartanolta-ebjnf6


Riddare, riksråd, amiral; valtaneuvos

Han ärvde efter sin far vid 8 års åldern Svidja herrgård (tidigare Suitia) i Sjundeå. Vid vuxen ålder blev han en av landets utmärktaste män och var Gustaf Vasas högt betrodde rådgivare i alla angelägenheter, som rörde Finland, samt kallades därför Finlands blomma och pelare. Han var en framstående befälhavare och befriade Finland från danskt välde med hjälp av sitt kavalleri bestående av 2400 ryttare. Han frigjorde bl a Åbo- Viborgs slott samt och Olofsborg. Han slog slutligen den danska flottan vid mynningen av Stockholm. Han adlades för sina bedrifter 1528 under Gustav Vasas kröning. Det var han som egentligen grundade Ekenäs. Han hade Raseborg slottslän i förläning och tyckte att Ekenäs passade bättre som länscentrum än det redan nedgågna Raseborgs slott. Officiellt grundades dock staden av kung Gustav Vasa som utfärdade stadsrättigheter med ett brev daterat 15.12.1546. Han förhjälpte Mikael Agricola till utgivandet av Nya testamentet på finska och har själv författat psalmen nr 382 i gamla svenska psalmboken. Lähde: Martin Gardberg´n tiedosto



- Adliga ätten Fleming nr 4 †: http://www.adelsvapen.com/genealogi/Fleming_nr_4

Erik (son av Joakim, tab 5), till Svedja, Kvidja, och Yläne samt Pikkala i Sjundeå socken, Vartsala och Runagård i Sagu socken. Född 1487 på Kvidja (?). Tjänade i sin ungdom utomlands och blev efter sin hemkomst landsfogde i Norra Finland 1512. Häradshövding i Piikkis domsaga 1517. Utmärkte sig i befrielsekriget mot konung Kristian, råkade i fångenskap på Åbo slott 1521, men lyckades rymma. Amiral över skeppen, som överrumplade den danska flottan vid Furusund i juni 1522. Riksråd 1523-06-03. Befälhavare jämte brodern Ivar Fleming 1523 över fotfolket i Finland, återerövrade samtliga fästen och fördrev danskarna ur landet. Innehade Sagu socken, i förläning 1524–1530 och hela Raseborgs län mot avgift ett flertal av åren 1528–1540 samt innehade från 1541 Lojo socken. Lagman i Söderfinne lagsaga 1524. Sändebud till Moskva 1526. Riddare vid konung Gustafs kröning 1528. I slottsloven på Viborg 1534-04-23 (1534-08-07). Fältöverste i Skåne 1535-07-00. Biträdande amiral på flottan i Öresund 1535 på hösten och besegrade danska flottan vid Bornholm. Diplomatisk agent till Danmark 1535. Återvände 1536 till Finland och tillträdde sina befattningar i Finland. I slottsloven på Stockholms slott 1542. Beseglade Västerås arvsförening 1544. Död 1548-12-14 på Kvidja och begraven 1548-12-19 i Pargas kyrka, där hans gravsten ännu är bevarad. Han var en av Finlands utmärktaste män och Gustaf Vasas högt betrodde rådgivare i alla angelägenheter, som rörde Finland, samt kallades därför Finlands blomma och pelare. Uppförde Ekenäs stad, förhjälpte Mikael Agricola till utgivandet av Nya testamentet på finska och har själv författat psalmen nr 382 i gamla svenska psalmboken. Gift med Hebbla Siggesdotter Sparre, som levde änka 1570, dotter av riksrådet Sigge Laurentsson den yngre (Sparre af Rossvik), och hans 2:a fru Kerstin Månsdotter (Natt och Dag).


Upland och Södermanland https://books.google.co.uk/books?id=nVtfAAAAcAAJ

År 1532 erhöll Riks-Rådet Erik Fleming, en Borgare ifrån Stralsund, Joachim Piper, Stephan Saxen och några andra Tyskar, tillstånd att bearbeta Dannemora ..

https://books.google.co.uk/books/content?id=nVtfAAAAcAAJ&pg=PA232&i...



Här nämns både Staffan Sasse och Eric Fleming

Svenska Folkets Historia under Konungarne af Vasa Atten, Volym 2

Möjligen denne Erik

2054

Uppgift på rågången omkring Yläne gård (i Yläne socken), stadfäst av Klas Lydekesson vid ting den 3 september 1432.

Avskrift i Erik Flemings jordebok, sid. 190, i Finlands riksarkiv. Denna forteckning säger sig Hebla Siggesdotter, Erik Flemings fru, ”låthijdh uth skrifue uthaff Ylele rårssbreff” samt intygar, att ”denne roor äre funnene vthj en Clas Lydeckassons gambla dombok beskreffne anno mccc[c]xxxij, odensdagen nesth för natiuitatis Marije”,” vilket allt hon bevittnar med undertryckande av sitt ”fedhernes signeth”. I riksarkivet finns också en av fjärde hand bestyrkt kopia av en av t. f. lagmannen Sten Henrikssons den 8 februari 1466 utställd vidimation av samma urkund, innehållande ”råar och åtskilnad emellan Yläne och alt härad”, vilka blivit (märk!) år 1431 vid lagmansting stadfäste av Klas Lydikesson. Rånamnen återges där på sätt nedan är återgivet.

Desse efftherskreffne ror äre om kringh gångande all Yllele eghor så mycketh till Ylele cappell gelldh lijdher som och innen desse effther skreffne roor medh alle Ylele eggor ligia skall, n. försthe roon begynandes uidh Ortenoija uthi en keldhe hether Ortenoijanperelädhe, så till Rittiioeng, så till Laiduanson mekij, så till Kulansson meki, så till Halkinha, så till Lappaskalio, så till Sonsari, så till Liustinsonsari, så till Juuanboski (!), så till Woijdumportas, så till en stor sthen lether (!) Saren Suikurin uaha, så till Pachkakorpi, så till Vahaijniemi, så till Ene kari, ligiandes i store Pijhe ierffue, så till Hauckauar öffuer tresketh, så till P[e]renierffuien wori, så till Purokoski, så till Haganristi, så till Waderoijria, så till Kuhankono, så till Pentuensompä i Kymisilta och så till förnemde Orthenoijan perelädhe ängh. Råbeskrifning i den andra kopian: Ordenoijapäre lehde, Rytion äng, Ladvansuonmäki, Lappelsais kallio, Kullan suonmächi, Suonsari, Liusten suonsari, Juakoski, Voida pårtes, Kurrun vahda, Pyhä korppi, Vanhaniemi, Emmen harje, ligger i Pyhäjerfvi, Haukavore öfwer träsket, Pårånjerfwen wori, Purakåski, Hagaristi, Vederoija, Kuhankona, så til Pöjten Sampåan i Kivisilda och så til Ordenoija pären Lehden igen.

6116

Kung Gustav säljer åt Joachim Fleming för 1000 mark rigiska Yläne gods i Yläne socken.

Avskrift i Erik Flemings jordebok, sid. 187. Överskrift: ”Vm Yllyle gordh: ”En av borgmästare och råd i Stockholm på begäran av Peder Banér (å sin hustrus, Hebla Flemings, vägnar) och jungfru Katarina Fleming den 24 april 1616 utfärdad vidimation finns i Tidösamlingen i svenska riksarkivet. Stockholms slott 6 juli 1523.

Vij Göstaff, met Gudz nådhe wtualdt Suerigis och Götis konungh etc. göre allom vitterligit met thetta wort opne breff, at oss elskelighe hulle troo tiennare Joachim Fläming haffuer oss latid förståå at gamble her Sten Sture, fordom Suerigis rijkis förestondare, huarss siell Gud haffue, haffde köpt Öllälä gårdh aff forna Joachim Flämingz böörd, som met rättha i arff oss tilfallän är äpter for:na her Sten Sture; huarför haffue vy solt och oplatidh och nu met thetta vort öpna breff sälie och oplathe oss elskelighe hulle troo tienare Joachim Flämingh for:na Öllöla gård, liggiandis j Aboo biscops döme, met torp och torpa städher, oker och ängh, skogh och fyske vathen, quærn och quærna strömmer, inthet vndantagit aff thet, som nu ther tilliggher och aff aller tillighat haffuer eller her äpther mere vpspörias kan, för tusende mark rigiske i räffuelst mynt, som nu gongande och gifft är. Ty affhende vij oss och vora arffuinger for:na Öllöla gårdh och tileghner honom oss elskelige hulle troo tienere Joachim Flämingh och hans arffuingia til æuerdeligha äghå. Vore sake, som Gud förbiudhe, att for:de gord och torpastädher honom fron ginge met någhen verdzlag eller kyrkelagh, thå beplicthe vij oss och vora arffuingia honum och hans arffuingia såå goodh een gårdh i så godha lägha oc räntha igen at giffua innan näste vj viker äpther thet at gården är honom iffrån dömpt. Till ytermere visse och höghre foruarningh thå låtha vij hengia vort konungxlighe maiestatz indzegle nedhen for thetta breff, som giffuit och skriffuit är på vort slot Stocholm viij daghen [%C3%A4pther] Petri & Pauli anno etc. mdxxiij.

-------------------------------------------------------------------------------

BAGGE af BOO, JACOB, var under-amiral i Erik Flemings flotta, som förde Gustaf Vasa till konungamötet i Brömsebro 1541

Fördraget i Brömsebro var ett avtal som slöts 1541 mellan Gustav Vasa och Kristian III. Avtalet innebar en allians mellan Sverige och Danmark mot den tyske kejsaren och löpte på 50 år. I avtalet stod även att man skulle hjälpa varandra mot upprorsrörelser, varvid Danmark senare hjälpte Gustav Vasa i Dackefejden.

Om Erik Joakimsson Fleming (svenska)

Erik Joakimsson Fleming

Riddare, riksråd, amiral.

Erik Fleming, till Svedja, Kvidja, och Yläne samt Pikkala i Sjundeå socken, Vartsala och Runagård i Sagu socken.

Född 1487 på Kvidja (?). Tjänade i sin ungdom utomlands och blev efter sin hemkomst landsfogde i Norra Finland 1512.

Häradshövding i Piikkis domsaga 1517. Utmärkte sig i befrielsekriget mot konung Kristian, råkade i fångenskap på Åbo slott 1521, men lyckades rymma.

Amiral över skeppen, som överrumplade den danska flottan vid Furusund i juni 1522. Riksråd 1523.

Befälhavare jämte brodern Ivar Fleming 1523 över fotfolket i Finland, återerövrade samtliga fästen och fördrev danskarna ur landet.

Innehade Sagu socken, i förläning 1524–1530 och hela Raseborgs län mot avgift ett flertal av åren 1528–1540 samt innehade från 1541 Lojo socken. Lagman i Söderfinne lagsaga 1524. Sändebud till Moskva 1526. Riddare vid konung Gustafs kröning 1528.

I slottsloven på Viborg 1534-04-23 (1534-08-07). Fältöverste i Skåne 1535-07-00. Biträdande amiral på flottan i Öresund 1535 på hösten och besegrade danska flottan vid Bornholm. Diplomatisk agent till Danmark 1535.

Återvände 1536 till Finland och tillträdde sina befattningar i Finland. I slottsloven på Stockholms slott 1542. Beseglade Västerås arvsförening 1544.

Död 1548-12-14 på Kvidja och begraven 1548-12-19 i Pargas kyrka, där hans gravsten ännu är bevarad.

Han var en av Finlands utmärktaste män och Gustaf Vasas högt betrodde rådgivare i alla angelägenheter, som rörde Finland, samt kallades därför Finlands blomma och pelare.

Uppförde Ekenäs stad, förhjälpte Mikael Agricola till utgivandet av Nya testamentet på finska och har själv författat psalmen nr 382 i gamla svenska psalmboken.

Gift med Hebbla Siggesdotter (Sparre af Rossvik), som levde änka 1570, dotter av riksrådet Sigge Laurentsson den yngre (Sparre af Rossvik), och hans 2:a fru Kerstin Månsdotter (Natt och Dag).

/////

Biografi

F var anhängare till Sturarna och förde redan före april 1512 brev från Sten Sture d y med politisk syftning till Finland. Efter de avrättningar, som försiggick i Finland under Kristian II :s herravälde, framstår F som en av de främsta adelsmännen i landet. Han hade synbarligen erkänt det danska väldet och befann sig på Åbo slott, då det första resningsförsöket på svensk till-skyndan kom till stånd och ledde till belägring av slottet. Han säges i jan 1522 ha fått kunskap om en befallning av Kristian om nya avrättningar. Under sken av danskt sinnelag lyckades det honom att av slottshövitsmannen få befälet vid ett utfall av landsmän och ett antal danskar. Vändande vapnen mot de danska följeslagarna övergick han med landsmännen till belägrarna. Då sedan Sören Norby på våren förde förstärkningar till danskarna i Finland, nödgades F med de danskfientliga styrkorna vika inåt landet. Härifrån sökte han sig med huvuddelen av resningens män till Sverige.

F fick nu befälet över Gustav Vasas skepp i Stockholmsskären. Sommaren 1522 lyckades det honom att genom list gripa den danske befälhavaren på Åbo slott, junker Tomas, som försökte undsätta Sthlm och ta alla hans skepp.

F deltog i kungavalsriksdagen i Strängnäs och kallades 3 juni 1523 jämte brodern Ivar och kusinen Björn Klasson till Lepas att inträda i riksrådet. Från Strängnäs följde han konungen till Sthlm och beseglade jämte denne kapitulationsdokumenten.

I mitten av sommaren sändes en expedition till Finland under befäl av F och den tyske legotruppsanföraren Vieregk. Kastelholm uppgavs utan motstånd. Utanför Åbo besegrades Kristians trupper i en strid, varvid F fick hästen skjuten under sig. Den 10 aug befann sig Åbo stad i händerna på F:s folk. Ungefär 12 dagar senare gav sig slottet, varefter också Kustö biskopsborg erövrades. Till Viborg sändes Ivar F med krigsfolk, där slottet uppgavs 10 okt. Till fälttå- get hade F anskaffat medel genom lån från Reval.

Ungefär en vecka efter Viborgs fall synes bröderna F ha befunnit sig i Söderköping. I mitten av nov befann sig F på Kustö som hövitsman för Gustav Vasas krigsfolk. Vid midsommar 1524 får F intyg, att han avlagt räkenskap för sin förvaltning av Finland. Förläningen av Sagu socken och lagmansämbetet i Söderfinland vittnar om konungens gunst.

Sommaren 1526 avgick F som sändebud till Ryssland. Han lyckades i Moskva utverka en bekräftelse på den sextioåriga fred, som blivit ingången 1510. Men då freden byggde på det omtvistade Nöteborgsbrevet bar överenskommelsen i sig fröet till nya förvecklingar. Tillsvidare hade förhållandet till Ryssland dock stadgats.

F deltog inte i Västerås riksdag 1527, men han befann sig hos konungen, då riksdagen sammankallades och stödde tydligen dennes kyrkliga reduktionsplaner. Av Västerås recess njöt han fördelar ej blott genom återlösen av kyrkogods, utan även genom att han i juli 1527 erhöll det från ärkebiskopen indragna Biskopstuna i Uppland i förläning. Vid konungens kröning i jan 1528 mottog F riddarslaget. Att han s å fick Raseborgs slott och län på avgift, vittnar om det fortsatta kungliga förtroendet. Vid riksdagen i Strängnäs i juni 1529 var F jämte övriga finländska riksråd tillstädes, bekräftade åter Västerås recess och satt till doms över västgötaherrarna.

Vid sidan av konungens svåger greve Johan av Hoya var F den närmaste tiden kunglig förtroendeman i Finland. Omkr 1530 råkade F ut för en viss ogunst. Förläningen av Sagu socken indrogs, och han utsattes för skarpt klander för sitt uppträdande mot bönderna. Men när greven av Hoya i samband med grevefejden bröt med konungen, togs F:s tjänster åter i anspråk och han ställdes i spetsen för de kungliga styrkorna i Finland. Nyslott föll i juli 1534 och i aug kapitulerade Viborgs slott, där F och Nils Grabbe övertog slottsloven. F hade dessutom för konungens räkning sökt värva krigsfolk i Livland och fått i uppdrag att träda i förbindelse med hertigen av Preussen. Så snart underrättelse om Viborgs fall nått konungen, fick F order att sända över tillgängligt krigsfolk och alla fartyg, som kunde avvaras, till Sverige.

Den 23 april 1535 hade konungen kallat över F till Sverige för att bruka denne som amiral på »vår store kravell», men F:s överresa fördröjdes, och han sändes i stället i början av juli till de svenska trupperna i Skåne som krigsöverste. Samtidigt skulle F verka som konungens ombud hos de danska riksråden där. I aug beordrades F i diplomatiskt uppdrag till Kristian III. Efter det denne besökt Gustav Vasa i Sverige, fick F fortsätta underhandlingarna med Kristian och lyckades i okt utverka ett löfte om pantbrev på de pengar Gustav Vasa lånat Kristian. Vintern 1535—1536 var F verksam i Skåne och övervakade bl a tillsammans med amiralen Måns Svensson den svenska flottan i Sundet.

F hade under dessa kritiska tider mottagit många gunstbevis i form av förläningar och frälsefriheter. I jan 1540 företog konungen stora indragningar, varvid F bl a förlorade Raseborgs län. Kort därefter, i april, hotades F av onåd. Hertig Albrekt av Preussen hade sänt sin tjänare Hans Gericke till Finland för att förmå F att resa sig mot Gustav Vasa. Fängslad redan på inresan från Estland, hade Gericke berövats sina brev, bl a till F, och ehuru senare frigiven hade han ej på sin fortsatta resa genom Finland ens träffat F, men underrättelsen om hertig Albrekts planer skakade dock svårt den misstänksamme konungen. I ett brev till Henrik Klasson (Horn) fann konungen, att F var en »underlig man, där föge fasthet oppå byggandes är». Om F finge höra om hertigens av Preussen planer, kunde han gripa till något »skalkestycke». Henrik borde därför »hemmeligen» ha god akt på honom. Sedan F skriftligen förklarat sig alldeles ovetande om den hertigliga skrivelsen eller andra intriger, meddelade konungen 18 juni s å, att han accepterade F:s förklaringar.

Då Dackeupproret 1542 allvarligt skakade konungens ställning, satt F i slottsloven på Sthlms slott tillsammans med ett antal svenska och finländska frälsemän. F namnes främst i de brev konungen sänder till Sthlm med underrättelser och föreskrifter. Bl a uppmanas han och hans närmaste män att hålla i beredskap skepp och galärer, att sörja för Sthlms proviantering, för förstärkning av murarna och för värvning av krigsfolk i Livland. Belöningen kom i dec med förnyandet av förläningen av Runagård och några bol i Pargas.

Under de följande åren kunde F mera odelat ägna sig åt verksamheten i Finland. Med honom rådslog konungen i alla viktiga frågor, genom honom gick till stor del konungens befallningar rörande Finland, oftast mottog han också de order, som var avsedda för fogdarna. Förhållandet till Ryssland hade från början av 1540-talet försämrats, vilket påkallade en översyn av den adliga rusttjänsten. Konungen önskade ett register över vad den finländska adeln av egen vilja ville uppställa i rikets tjänst. F manades att allvarligen framhålla sakens vikt, men resultatet av hans bemödanden blev dock ringa till följd av adelns fattigdom.

De ständiga gränstvisterna kom den finländska adeln att förtvivla om resultatet av de underhandlingar, som vid denna tid bedrevs med ryssarna. I början av 1545 har F uttalat för konungen, att de pågående underhandlingarna »lycktes näppligen någen tid, med mindre det sker genom spetsudden». Nils Grabbe, befälhavaren i Viborg, hade samtidigt framlagt ett förslag till ett offensivföretag. Konungen fann, att finländarna önskade fejd med ryssarna, men underlät att anvisa de medel, varmed kriget kunde föras. Finländarnas militära bidrag vore alltför ringa, fastän F och de finländska frälsemännen lovat bidraga dubbelt högre än hittills; de hade tidigare ställt i utsikt blott 80 ryttare och 84 fotsoldater. Konungen avslog fejdeplanerna men föreskrev, att beredskapsåtgärder vidtogs. Något krigsbefäl skulle inte sändas till Finland. F och de andra frälsemännen borde ha ledningen. F har uppfattat saken så, att han skulle ha överbefälet, och uppträtt i enlighet därmed. F nödgades emellertid bortförklara sina krigiska ord och tillsammans med från Sverige sända män fortsätta gränsförhandlingarna med ryssarna, alltunder det försvarsåtgärderna påskyndades under hans ledning och enligt hans förslag.

Också med handeln i Finland fick F ta befattning. Redan sommaren 1547 förhandlades det mellan konungen och F om skapandet av en ny handelsplats och i jan följande år skrev konungen till F, att en sådan borde anläggas vid Sandhamn utanför den nyländska kusten för den holländska handeln. F framkom likväl med det förslag, som slutligen ledde till att den nya handelsplatsen förlades på fastlandet innanför Sandhamn vid forsen i Vanda ås eller Helsinge älvs mynning, där det äldsta Helsingfors reste sig efter F:s död.

F står som politisk personlighet mitt emellan unionstidens stormän och en senare tids mäktiga kungatjänare. Såsom innehavare av Raseborgs slott och län och betydande andra offentliga inkomstkällor erinrar han om de förra. Därom vittnar också en sådan omständighet som att han enligt en rusttjänstlängd av 1537 för sina förläningar skulle rusta med 74 man, medan han för sina för finländska förhållanden betydande gods blott hade att ställa 4. Ett i viss mån modernare drag var, att han i sitt län, troligen 1528, grundade Ekenäs stad. Om medeltida förhållanden erinrar åter F:s konflikter med Riga och Reval. I det förra fallet hade konflikter uppstått, emedan en Rigaborgare, som varit delägare med F i ett skepp, försålt detta och så tillfogat F förlust. Denne hotade Riga stad med handelstrakasserier, så att både markgreve Wilhelm av Brandenburg, biskop i Ösels stift, och härmästaren i Livland intervenerade (1536) hos Gustav Vasa för att F inte skulle företa »etwas feindliches» mot staden. I det senare fallet tillkom tvisten i samband med att en reval-borgare, som hade varit F:s affärsombud, hade avlidit 1544, efterlämnande olikviderade affärer. Tvisten drog långt ut på tiden och löstes först 1547, sedan Reval på Lübecks inrådan sökt försoning.

I sitt förhållande till konungen hade F dock intet av de unionella stormännens intentioner. Uppvuxen under Sturetiden har han sedan ungdomen vant sig vid att rätta sig efter den, som hade väldet på Sthlms slott. Behovet av en stark centralregering har helt visst stått klart för honom särskilt med tanke på faran från öster. F:s rojalism var förenad med en målmedveten strävan att utnyttja förhållandena till egen vinning. Kungen hade inte heller visat sig njugg mot sin förnämste förtroendeman i den östra rikshalvan. Sedan de stora förläningarna indragits 1540, lyckades F snart förvärva nya. Vid sidan av sitt väldiga lagmansdöme lyckades han behålla Piikis härad och det senare förvärvade Halikko härad. Vidare förvärvade han frälsefrihet på ett flertal lägenheter, bl a runt sätesgårdarna. På det möderneärvda Svid ja uppförde F ett stenhus och upptog stora områden i omedelbar odling. En trädgård med fruktträd inrättades. Avel av engelska får vittnar om nya initiativ, liksom veteodlingen på säterierna.

F var en betydande privatekonomisk företagare. Vid sidan av sjöfart, handel och jordbruk intresserade han sig även för bergsbruk. År 1542 fick han privilegium på Ojamo nyupptäckta järngruva i Lojo, och i Sverige var han på 1530- och 40-talen med i ett bolag för bergshantering.

F:s ekonomiska intressen tog sig dock främst uttryck i jordförvärv. Härvid handlade han hänsynslöst eller tom rättsvidrigt. Med brodern Ivar hade han ekonomiska tvister. Skyddslösa kvinnliga fränder togs om hand och förmåddes att överlåta sina gods till F. Sina underhavande plågade han med olaga skatt och gästning. Han bastade och band dem och pinade dem så svårt att somliga gått fredlösa »en helan vinter i skogen», såsom det hette i en klagoskrift, som åtta män från Raseborgs län uppvaktade konungen med 1529. Klagoskriften torde ha renderat F en tillfällig indragning av Raseborgs län. I sitt förhållande till bönderna synes F därefter ha uppträtt försiktigare.

För kulturella uppgifter visade F intresse. Så främjade han hos kungen tryckningen av Mikael Agricolas finska översättning av Nya testamentet. Däremot är det ett misstag, när man velat göra honom till författare av psalmen »Evinnerlig är mitt hopp till Gud, Han är min livs tröst och hälsa» (Gamla psalmb, 382), som i en version innehåller hans akrostikon. I själva verket torde versionen ha skrivits till hans begravning.

Svenska Länkar:

Erik Fleming bror till Ivar Fleming, f 1487, d 14 dec 1548 på Kvidja, Pargas sn (Eg Finl), begr i Pargas kyrka. Fogde i Norrfinland 1512—20, häradsh i Piikis hd 1518, deltog i kampen mot Kristian II:s välde i Finland 1522 o senare i stockholmsskären, riksråd 3 juni 1523, ståth o hövitsman för Gustav Vasas trupper i Finland s å, lagman i Söderfinne lagsaga senast 1524, innehade 1524—30 samt åter från 3 dec 1542 Runagård med Sagu sn i förläning, sändebud till Ryssland 1526, riddare v konungens kröning 12 jan 1528, innehade Raseborgs slott o län mot avgift 1528—40, erhöll 7 aug 1534 fullm att mottaga slottsloven på Viborgs slott vid dess kapitulation, sändes i juli 1535 som krigsöverste till det sv krigsfolket i Skåne, sändebud till det k lägret utanför Köpenhamn i aug s å, jämte Måns Svensson (Somme) uppsikt över den vid Öresund förlagda flottan hösten s å, häradsh i Halikko hd senast 1537, underteckn Brömsebrofördraget sept 1541 och kallas där amiral, i slottsloven på Sthlms slott 7 sept 1542 o åter sommaren o hösten 1543, därefter konungens förtroendeman i Finland, befullmäktigad 23 juni 1545 jämte en del andra att underhandla med ryssarna.

G efter 1524 m Hebbla Siggesdtr, som levde ännu 1570, dtr av riksrådet Sigge Larsson (Sparre) o Kerstin Månsdtr (Natt och Dag).

"Han ärvde efter sin far vid 8 års åldern Svidja herrgård (tidigare Suitia) i Sjundeå. Vid vuxen ålder blev han en av landets utmärktaste män och var Gustaf Vasas högt betrodde rådgivare i alla angelägenheter, som rörde Finland, samt kallades därför Finlands blomma och pelare. Han var en framstående befälhavare och befriade Finland från danskt välde med hjälp av sitt kavalleri bestående av 2400 ryttare. Han frigjorde bl a Åbo- Viborgs slott samt och Olofsborg. Han slog slutligen den danska flottan vid mynningen av Stockholm. Han adlades för sina bedrifter 1528 under Gustav Vasas kröning. Det var han som egentligen grundade Ekenäs. Han hade Raseborg slottslän i förläning och tyckte att Ekenäs passade bättre som länscentrum än det redan nedgågna Raseborgs slott. Officiellt grundades dock staden av kung Gustav Vasa som utfärdade stadsrättigheter med ett brev daterat 15.12.1546. Han förhjälpte Mikael Agricola till utgivandet av Nya testamentet på finska och har själv författat psalmen nr 382 i gamla svenska psalmboken."

Source: Martin Gardberg´s files

Den 6 juni 1523 :

Den nyvalde konungens första omsorg blef att omgifva sig med ett fulltaligt riksens råd. Däruti upptogos nu Peder Erlandsson (Båt), Ivar och Erik Fleming, Axel och Knut Andersson (Lillie), Peder Hansson till Hvalstad, Björn Klasson och Thord Bonde. I följd af sin skyldskap med konungen blef äfven Berndt von Mehlen, ehuru utländing, i rådet upptagen. Sedan de aflagt sin rådsed, intogo de vid konungens sida platsen närmast efter biskoparne. Vid detta tillfälle synes konungen äfven hafva förordnat Thure Jönsson till »rikshofmästare», med hvilket namn drotsvärdigheten hädanefter betecknades, samt Lars Siggesson till riksmarsk. Därigenom intogo dessa båda de förnämsta platserna i rådet.

År 1532 erhöll Riks-Rådet Erik Fleming, en Borgare ifrån Stralsund, Joachim Piper, Stephan Saxen och några andra Tyskar, tillstånd att bearbeta Dannemora ..

https://books.google.co.uk/books/content?id=nVtfAAAAcAAJ&pg=PA232&i...

----------------------------------------------------------------------------------

Date: 23.05.1540

TLA.230.1-I.1062 Der Ritter Erick Fleming (Flemingk) und sein Diener Erick Hakenssenn bezeugen, dass letzterer als Bevollmächtigter der Erben der verstorbenen Worffteschen vom Rat zu Reval 230 Mark rigisch als ausreichende Zahlung für deren Nachlass erhalten hat.


6297

Erik Fleming hemställer hos sin syster abbedissan i Nådendal Valborg (Joakimsdotter Fleming) att Lasse (Henriksson), skrivare i Viborg måtte få arrendera av klostret Rasalax gods (i Viborgs län).

Original på papper, med brevsändarens signet, bland ”Handl. rör. svenska kyrkan” i svenska riksarkivet. Arwidssons Handlingar VI n:o 66. En samtida hand har på brevet tecknat: ”Presentatum feria quinta pentecostes, 24 may, mdxxvj.” Åbo slott (i maj) 1526.

Broderlighe helsse altidhe fför senth met wor Herre. Kære sösther, som eder tyænar Lucas haffuer eder wnderuisth ath Lasse scriffuere i Wiborgh ær begærendis thet godzsedh i Wiborghz sockn hejtandis Rasale, swa ath han wil göre eder licke fölles ther aff som i til fförendhe ther aff haffwa ffoth, ok bettre godssedh ok ecke werre, ok ther haffuer han scriffuit migh til om ok Jönss Wesgötthe teslikes, ok ære wi godh fför honom hii swo mottho, at han skal ytermere göre eder fölles aff för:de godz en ther til fförendhe giorth ær aff; thi bider jagh eder, kære sösther, ath hii willin wara til rodz met conuenthet, ath han kwndhe thet ffaa ok conuentets breff ther wppo i swa mottho ath han skwlle nywthe ok brwcke thet swa lenghe som edher ok conuenthet töckes ok han kan göre eder ther ffölles aff. Kære sösther, at iach kwndhe ffaa her en swar wppo met thet aller fförsthe hom (!) han kan ffaa thet godzedh eller ok ey. Ey mere en eder her met Gudh befallendis. Met hast aff Abo sloth die non dico neque hora etc. Erik Fflemingh. Adress: Erligh wel bordigh iomffrv sinn kere söster Walborgh, abbadissa i Na[n]dal, kerlige til komandis.

TLA.230.1-I.1062 23.05.1540

Der Ritter Erick Fleming (Flemingk) und sein Diener Erick Hakenssenn bezeugen, dass letzterer als Bevollmächtigter der Erben der verstorbenen Worffteschen vom Rat zu Reval 230 Mark rigisch als ausreichende Zahlung für deren Nachlass erhalten hat.

=======================================================================================================================

- Adliga ätten Fleming nr 4 †: http://www.adelsvapen.com/genealogi/Fleming_nr_4

Erik (son av Joakim, tab 5), till Svedja, Kvidja, och Yläne samt Pikkala i Sjundeå socken, Vartsala och Runagård i Sagu socken. Född 1487 på Kvidja (?). Tjänade i sin ungdom utomlands och blev efter sin hemkomst landsfogde i Norra Finland 1512. Häradshövding i Piikkis domsaga 1517. Utmärkte sig i befrielsekriget mot konung Kristian, råkade i fångenskap på Åbo slott 1521, men lyckades rymma. Amiral över skeppen, som överrumplade den danska flottan vid Furusund i juni 1522. Riksråd 1523-06-03. Befälhavare jämte brodern Ivar Fleming 1523 över fotfolket i Finland, återerövrade samtliga fästen och fördrev danskarna ur landet. Innehade Sagu socken, i förläning 1524–1530 och hela Raseborgs län mot avgift ett flertal av åren 1528–1540 samt innehade från 1541 Lojo socken. Lagman i Söderfinne lagsaga 1524. Sändebud till Moskva 1526. Riddare vid konung Gustafs kröning 1528. I slottsloven på Viborg 1534-04-23 (1534-08-07). Fältöverste i Skåne 1535-07-00. Biträdande amiral på flottan i Öresund 1535 på hösten och besegrade danska flottan vid Bornholm. Diplomatisk agent till Danmark 1535. Återvände 1536 till Finland och tillträdde sina befattningar i Finland. I slottsloven på Stockholms slott 1542. Beseglade Västerås arvsförening 1544. Död 1548-12-14 på Kvidja och begraven 1548-12-19 i Pargas kyrka, där hans gravsten ännu är bevarad. Han var en av Finlands utmärktaste män och Gustaf Vasas högt betrodde rådgivare i alla angelägenheter, som rörde Finland, samt kallades därför Finlands blomma och pelare. Uppförde Ekenäs stad, förhjälpte Mikael Agricola till utgivandet av Nya testamentet på finska och har själv författat psalmen nr 382 i gamla svenska psalmboken. Gift med Hebbla Siggesdotter Sparre, som levde änka 1570, dotter av riksrådet Sigge Laurentsson den yngre (Sparre af Rossvik), och hans 2:a fru Kerstin Månsdotter (Natt och Dag).


Upland och Södermanland
https://books.google.co.uk/books?id=nVtfAAAAcAAJ

År 1532 erhöll Riks-Rådet Erik Fleming, en Borgare ifrån Stralsund, Joachim Piper, Stephan Saxen och några andra Tyskar, tillstånd att bearbeta Dannemora ..

https://books.google.co.uk/books/content?id=nVtfAAAAcAAJ&pg=PA232&i...


Här nämns både Staffan Sasse och Eric Fleming

Svenska Folkets Historia under Konungarne af Vasa Atten, Volym 2

Möjligen denne Erik

2054

Uppgift på rågången omkring Yläne gård (i Yläne socken), stadfäst av Klas Lydekesson vid ting den 3 september 1432.

Avskrift i Erik Flemings jordebok, sid. 190, i Finlands riksarkiv. Denna forteckning säger sig Hebla Siggesdotter, Erik Flemings fru, ”låthijdh uth skrifue uthaff Ylele rårssbreff” samt intygar, att ”denne roor äre funnene vthj en Clas Lydeckassons gambla dombok beskreffne anno mccc[c]xxxij, odensdagen nesth för natiuitatis Marije”,” vilket allt hon bevittnar med undertryckande av sitt ”fedhernes signeth”. I riksarkivet finns också en av fjärde hand bestyrkt kopia av en av t. f. lagmannen Sten Henrikssons den 8 februari 1466 utställd vidimation av samma urkund, innehållande ”råar och åtskilnad emellan Yläne och alt härad”, vilka blivit (märk!) år 1431 vid lagmansting stadfäste av Klas Lydikesson. Rånamnen återges där på sätt nedan är återgivet.

Desse efftherskreffne ror äre om kringh gångande all Yllele eghor så mycketh till Ylele cappell gelldh lijdher som och innen desse effther skreffne roor medh alle Ylele eggor ligia skall, n. försthe roon begynandes uidh Ortenoija uthi en keldhe hether Ortenoijanperelädhe, så till Rittiioeng, så till Laiduanson mekij, så till Kulansson meki, så till Halkinha, så till Lappaskalio, så till Sonsari, så till Liustinsonsari, så till Juuanboski (!), så till Woijdumportas, så till en stor sthen lether (!) Saren Suikurin uaha, så till Pachkakorpi, så till Vahaijniemi, så till Ene kari, ligiandes i store Pijhe ierffue, så till Hauckauar öffuer tresketh, så till P[e]renierffuien wori, så till Purokoski, så till Haganristi, så till Waderoijria, så till Kuhankono, så till Pentuensompä i Kymisilta och så till förnemde Orthenoijan perelädhe ängh. Råbeskrifning i den andra kopian: Ordenoijapäre lehde, Rytion äng, Ladvansuonmäki, Lappelsais kallio, Kullan suonmächi, Suonsari, Liusten suonsari, Juakoski, Voida pårtes, Kurrun vahda, Pyhä korppi, Vanhaniemi, Emmen harje, ligger i Pyhäjerfvi, Haukavore öfwer träsket, Pårånjerfwen wori, Purakåski, Hagaristi, Vederoija, Kuhankona, så til Pöjten Sampåan i Kivisilda och så til Ordenoija pären Lehden igen.

6116

Kung Gustav säljer åt Joachim Fleming för 1000 mark rigiska Yläne gods i Yläne socken.

Avskrift i Erik Flemings jordebok, sid. 187. Överskrift: ”Vm Yllyle gordh: ”En av borgmästare och råd i Stockholm på begäran av Peder Banér (å sin hustrus, Hebla Flemings, vägnar) och jungfru Katarina Fleming den 24 april 1616 utfärdad vidimation finns i Tidösamlingen i svenska riksarkivet. Stockholms slott 6 juli 1523.

Vij Göstaff, met Gudz nådhe wtualdt Suerigis och Götis konungh etc. göre allom vitterligit met thetta wort opne breff, at oss elskelighe hulle troo tiennare Joachim Fläming haffuer oss latid förståå at gamble her Sten Sture, fordom Suerigis rijkis förestondare, huarss siell Gud haffue, haffde köpt Öllälä gårdh aff forna Joachim Flämingz böörd, som met rättha i arff oss tilfallän är äpter for:na her Sten Sture; huarför haffue vy solt och oplatidh och nu met thetta vort öpna breff sälie och oplathe oss elskelighe hulle troo tienare Joachim Flämingh for:na Öllöla gård, liggiandis j Aboo biscops döme, met torp och torpa städher, oker och ängh, skogh och fyske vathen, quærn och quærna strömmer, inthet vndantagit aff thet, som nu ther tilliggher och aff aller tillighat haffuer eller her äpther mere vpspörias kan, för tusende mark rigiske i räffuelst mynt, som nu gongande och gifft är. Ty affhende vij oss och vora arffuinger for:na Öllöla gårdh och tileghner honom oss elskelige hulle troo tienere Joachim Flämingh och hans arffuingia til æuerdeligha äghå. Vore sake, som Gud förbiudhe, att for:de gord och torpastädher honom fron ginge met någhen verdzlag eller kyrkelagh, thå beplicthe vij oss och vora arffuingia honum och hans arffuingia såå goodh een gårdh i så godha lägha oc räntha igen at giffua innan näste vj viker äpther thet at gården är honom iffrån dömpt. Till ytermere visse och höghre foruarningh thå låtha vij hengia vort konungxlighe maiestatz indzegle nedhen for thetta breff, som giffuit och skriffuit är på vort slot Stocholm viij daghen [%C3%A4pther] Petri & Pauli anno etc. mdxxiij.

view all

Erik Joakimsson Fleming's Timeline

1487
1487
Kuitia, Parainen, Finland
1525
1525
Kuitia, Parainen, Finland
1535
1535
Parainen, Finland
1548
December 14, 1548
Age 61
Kuitia, Parainen, Finland
December 19, 1548
Age 61
Parainen Church, Parainen, Finland
????